Och tiden har sin gång

Vilka kontraster det kan vara mellan att träna olika hundar. Jag har det så själv med mina hundar nu. Det svänger en hel del, både inom varje levnadsglad unghund och dem emellan. Jag gör mitt bästa för att hänga med, tänka till och ställa om. Båda unghundarna är helt underbara såklart. Unghundar är ofta det. Med det blir lite hyss i överkant mellan varven kan jag tycka. I morse torkade jag av tassavtryck från den bordsskivan på soffbordet. Till saken hör att vi inte har hundar i rummet där soffbordet och soffan står. Det var förövrigt tassavtryck i soffan med. Leriga. Den skyldiga är troligen densamma som åt upp öronen och vingarna på ullhunden i julkrubban. Frågan är bara hur hon bär sig åt och när hon hinner med? Jag begriper ingenting av någonting men det är säkert inte meningen heller. Utstuderat och smart finner hon egna lösningar och går till angrepp när jag minst anar. Tydligen. Kanske medan jag varit på toaletten?

Jag gillar att det är gry i unghundarna. Jag gillar att de vågar pröva. Och så gillar jag deras mjuka framtoning som de trots hyssen faktiskt har. De är lätta att påverka och leda rätt men det förutsätter förstås att jag är med och ser vad som händer. Vakne och alert. På första morgonpromenaden med Mer och Till idag var jag det. Jag var steget före. Tacknämligt. Fast det behövdes faktiskt inte och det var ju ännu bättre egentligen även om möjligheten till en check på lydnaden uteblev. Ett par hjortar betade i det höstsådda fältet intill där vi gick. En utmärkt störning för jag har märkt att lilla Till liksom dras till allt som rör sig. Rörelser triggar henne. Så jag gjorde mig beredd, ifall jag skulle behöva höja rösten när hjortarna drog iväg. Lilla Till var lös och fri framför mig i åkerkanten. När vi närmade oss hjortarna satte de fart över fältet och lilla Till tittade på. Mer än så blev det inte. Vi gick vidare och tränade lite annan ordning och reda efter vägen. Lilla Tills huvud går som en vindleka allt som oftast och hennes fokus är kanske inte riktigt där jag vill ha det hela tiden. Men hon är kul och ung. Ibland är hela den lilla cockerkroppen som en vindleka med. Hon snurrar åt alla håll och jag blir yr och matt bara av att se henne. Men så stannar hon upp och samlar ihop sig och det blir hur utmärkt som helst. Rätt var det är tittar hon mig ögonen och kastar i väg en slängkyss med och säger att livet är väl ändå alldeles underbart och enormt härligt. Jag avundas hennes glöd och intensitet men kan inte annat än att hålla med. Livet är fint! Jag tänker som så många gånger förut att alla, verkligen alla, borde umgås med en cocker någon gång under sitt liv. För tänk så mycket det ger och hur fint det är att ha ett sprittande lyckopiller till underhållning och som bästa vän. En glad cocker kan få vilken frusen människa som helst att tina upp.

Hon är rolig att träna med lilla Till. Jag tog henne med ut i eftermiddags för att köra lite mer seriös linjeträning i ”fyrkanten”. Det är trots allt bara fördelar med att ha en dirigerbar spaniel vad jag kan se och Till tycker apportering är skoj. Bruna Mer har alltid varit stark som apportör och när han var ung var det uteslutande det vi tränade eftersom allt annat med spaniel var nytt och osäkert för mig. Det visade sig vara rätt väg eller i alla fall en bra väg för han blev riktigt duktig och har löst många kniviga apporteringssituationer under jakterna samtidigt som han varit en jäkel på att söka och stöta fågel. Lilla Till gillar apporteringen lika mycket som Mer tror jag, till skillnad från mina två mellancockrar som tyckte apportering var synnerligen sekundärt i förhållande till det riktiga och viktiga sökjobbet. Med lilla Till är jag tillbaka i trygga hemmamarker igen och kan bygga upp mycket av träningen och vår relation runt apporteringen. Så bad kan gå fel? Det passar mig alldeles utmärkt för där är jag helt bekväm med hur jag skall gå tillväga. Hur som helst. Vi byggde upp alla fyra hörnen i fyrkanten på dagens pass. En sträcka i taget och två repetitioner på varje. Galet roligt enligt lilla Till som sprang så fort hon kunde fram och tillbaka med apporten gång efter annan. Avlämningarna artar sig fint och det gör hela cockern med förövrigt. Hon har ett fint fokus på apporten när jag kastar ut den, släpper inte förrän jag ber henne följa med och är numera nästan stadig i skicket med . Så några rätt har vi fått till efter vägen. Hon känns stark och målmedveten och inte överhuvudtaget tveksam eller osäker. Men så har jag å andra sidan aldrig tagit tillbaka henne eller korrigerat henne i samband med att jag skickat henne heller. Inte än och det tror jag är en stor fördel. Hon vet så att säga inget annat än full fart framåt och så vill jag låta det vara ett tag till. En mjuk hunds självförtroende är allt för lätt att platta till om man inte tänker sig för. Och mjuk är hon lilla Till, som de flesta av våra hundar.

Det är den gula valpen med. Mjuk som smör en solig dag men rolig och ambitiös också. Jag är väldigt nyfiken på hur hon kommer att landa efter lite mer träning. Det är för tidigt att säga något mer än att jag tycker om henne vilket i och för sig räcker rätt långt. Planen är att så sakta börja hennes linjetagsträning nu och jag tänker att jag ska jobba på samma sätt med henne som med Till och sköter jag korten rätt så hoppas jag hon har samma goa självförtroende och känsla i skicken som Till om några månader. Hur det blir får vi se, man vet ju aldrig riktigt i förväg. För en del hundar går utvecklingen snabbare än för andra. Somliga behöver rätt mycket tid på sig innan tryggheten kommer, som svarta Min till exempel. Snälla, svarta, mjuka Min som hoppar staket som den lättaste sak i världen och springer som en gasell över risiga och snåriga marker men inte alltid är lika bekväm med kalla vatten har utvecklats enormt det senaste året. Fortfarande kan vi få någon låsning ibland men den går att slå hål på allt snabbare och är jag bara tydlig nog med vad hon ska utföra så löser hon det mesta med bravur. När hon var ung skrev jag en del om hennes två olika personligheter, jag kom att tänka på det idag av någon anledning jag inte minns just nu men det fick mig i alla fall att reflektera över att hon är en och samma hund nu. De två personlighetsdragen har flutit ihop och växt samman och hamnat någonstans mitt emellan två personligheterna. Både väntat och önskat men inget som gick att påskynda direkt, det vara bara till att låta tiden ha sin gång. Som med mycket annat som man önskar en snabb lösning och ett bra svar på.