Ödet skrattar åt sannolikheten- engelskt ordspråk
Det är vinter och vackert men mörkt och snorkallt och slottet är fullt av valpar. I slottet bor också ett helt gäng något understimulerade unghundar eftersom nyss nämnda mörker, kyla och valpar begränsar möjligheten för deras sysselsättning. Mitt upp i det har slottsherren och jag blivit sjuka med. Samtidigt. Så aktiviteterna blir ännu färre för hundarnas del. Särskilt Till tycker att livet är lite begränsat nu, snart ett år gammal har hon mer energi än någonsin och vill mycket nästan hela tiden. När jag inte riktigt har tid pysslar hon på egen hand. Idag har hon öppnat hundgården och släppt ut sina vänner, dragit bort kantremsan på en mjuk fårullsimiterad fäll och bitit sönder en grön tennisbollskastare. Det var nog något särskilt med den gröna färgen för den orange lät hon vara. Just nu roar hon sig med brottningsmatch med Bästa gula valpen. Något ska man ju göra snorkalla dagar tänker jag. Normalt sätt får de brottas utomhus, i hundhagen, men kylan just nu sätter stopp. Termometern kryper stadigt neråt och smhi spår minus femton grader fram på småtimmarna. I kombination med årets högsta elpriser känns det inte jättelyckat men inte mycket att göra åt mer än att dra på sig extra raggsockar och dubbla ulltröjor och härda ut. ”Money talks” precis som vanligt och jag tror de flesta av oss är beredda att dra ner lite på bekvämligheterna för att slippa gå i konkurs på grund av elräkningen. Hur kul är det förresten inte att den lokala radiokanalens smhi representant heter Frost i efternamn. Ungefär som begravningsentreprenören i grannbyn här som heter Himmelman. Eller att doktorn på öra, näsa, halsmottagningen på Alingsås sjukhus som heter doktor Näslund. Festligt faktiskt och jag kan inte låta bli att fundera över om de tagit sina efternamn efter yrkesvalen eller valt yrke med anknytning till namnen? Eller är allt rent av bara en slump?
I veckan hade jag bland annat tre fina unghundar på träning i snön. De hade med sig sina trevliga förare med så jag var såklart inte själv med hundarna. Tre ystra glada hundindivider som med glädje kastade sig in i uppgifterna. Sedan kastade de lite med apporterna och gjorde några ystra bocksprång med. Som unghund är det svårt att uppföra sig ibland, i alla fall hela vägen och hela tiden. Det gör inte så fasligt mycket tänker jag, det rättar till sig med tiden och glädjen måste få komma först. Om vi som förare bara klarar av att sänka axlarna och inte ta det så allvarligt så löser sig det mesta faktiskt. Med det inte sagt att unga hundar ska få göra precis som de vill, det är en helt annan sak, det handlar mer om att utförandet inte behöver vara perfekt från början och att vi väljer våra konflikter. Vi förare måste också förstå att det är många små steg att ta innan vi når den fungerande helheten och att det varken är slumpen eller generna som ger det varaktiga resultatet. Medvetenhet är det första steget mot ett lyckat träningsresultat. Det kanske är på sin plats att jag förtydligar med, att jag är helt övertygad om att veckans förare är medvetna och har den insikten, så den här texten kom inte till med tanke på dem. Texten nedanför är jens fredricssins från en clinic. Det passar utmärkt att byta hur ”häst” mot ”hund” och ”red” mot ”tränade” i den tänker jag.
”Skyll aldrig på hästen-dess prestation är resultatet av ditt arbete, Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du tänkt dig idaf. Respekten för hästen uteblir i smma stund som vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb”– Jens Fredricson
