Old habits die hard
När jag kom in på eftermiddagen efter flera timmar utomhus var jag helt slut. Dödstrött. Definitivt slut som artist. Oförmögen att orka med något alls. Överhuvudtaget. Så jag parkerade den protesterande kroppen på soffan och lovade mig själv fem minuters vila. Hade inte telefonen ringt efter en stund så hade de fem minutrarna tveklöst förvandlats till timmar för jag somnade omgående. Men nu väckte mobilens enträgna surrandet mot bordskivan mig och jag var strax förpassad tillbaka verkligheten och eftermiddagen igen. Möjligen lite piggare.
Jag har ändrat lite på morgonens vardagsvanor. På hundarnas vardagsvanor. Styrt om skutan en aning. För att förebygga ett tydligt uppdämt behov av att hetsa varandra vid hundgårdsgrinden inför första morgonrastningen har jag delat hundarna i två läger. Gulliga Lillie, som inte är sen att hänga på om någon jagar upp sig lite, och fröken Vi som i det här fallet är lite av roten till det onda med sina jämfota hopp som retar gallfeber på Lyra som blir sur på ungefär hela tillvaron, är nu inne med mig och går köksvägen ut om morgnarna. Då får de sitta lugnt under kontrollerade former medan jag gör klart morgonbestyren, får på mig alla vinterkläder, stövlar och visselpipa innan vi gemensamt och lugnt kliver över tröskeln och ut i friheten. Samlat och behagligt. Det blir win win hela vägen. Lyra slipper bli irriterad, Gulliga Lillie hindras från att dras med och får lite stadgeträning på köpet, fröken Vi får hjälp med att hantera sig och sin alltför ystra morgoninställning och jag behåller lugnet och slipper tappa humöret. Så ska en slipsten dras tänker jag nöjt när jag analyserar de nya morgonvanorna. Visst kan man tycka att det skall fungera ändå och att alla bara kan skärpa sig och uppföra sig men vi är lite dåliga på det till mans här i slottet på morgonen. Inte så att vi lider av uselt morgonhumör eller så utan mer att alla bara älskar allt den nya dagen kan innebära och därmed behöver kasta sig ut samtidigt i det nya för att inte missa en enda sekund av det som väntar. Jag har försökt andra vägar med men såg absolut inga framsteg. Old habits die hard. Men med de nya fräscha rutinerna som nu hängt med ett tag känns tillvaron mer än överkomlig. Vi fortsätter alla att älska varje morgon och varje ny dag bara lite mer behärskat än tidigare.
Lite mer behärskad var fröken Vi idag med tyckte jag. Misstänkt långsam på väg hem med en apport. Orosögat slog till direkt såklart. Fast jag så sent som igår skrev att vi bedömer att hon faktiskt är helt återställd nu. Fri från det ryggonda. Men nu undrar jag igen. Om allt verkligen är som det ska i alla fall. Jag vet inte riktigt. En apport kanske inte säger mycket alls egentligen men det jag tycker mig läsa mellan raderna stör. Någonstans hoppas jag lite att hon bara var trött. Det kan hon ju faktiskt vara. Eller kan smått galna, livsglada, studsande golden vara det? Efter att ha följt den gule hunden under de åren hans hältor och värk kom och gick och innan det följ Russin genom samma sak är det högst möjligt att jag överanalyserar nu. Ser spöken mitt på dagen. Man blir liksom lite arbetsskadad. Dessvärre visar det sig ofta att man har alldeles rätt i det man tyckt sig se med. Så jag gillar det inte. För övrigt skulle den saknade gula hunden fyllt år sju år idag. Vi brukar inte fira hundarnas födelsedagar direkt, för vi brukar inte alltid komma ihåg dem men just idag gjorde jag det av någon anledning. Jag hoppas den gule blir firad med en ordentlig fasanjakt och ett gott ben i där han är nu medan jag vänder och vrider på saknaden och tomheten efter honom och undrar om en hundflock någonsin kan bli komplett utan en go glad gul labrador med trummande svans. Jag är inte så säker på det.
