Olika vägar till framgång

Baby Till fick en bit pannkaka av mig. Den tog i munnen och tuggade fundersamt på innan hon spottade ut den på golvat, backade en bit, gick ner i lekställning och skällde på den. Jag undrar vad hon väntade sig för reaktion av pannkaksbiten? Det är spännande med valp nästan jämt men ett väldigt passande. Särskilt om de är av den påhittigare sorten som baby Till. Min mamma påminde mig idag om att vi hade en valp för några år sedan som vi trodde det var något fel på för den var så lugn. Jag fick tänka en stund innan jag kunde minnas vem det var men efter en stund dök det upp. Det var Lakrits dotter Svart. Vi kallade henne till och med för den “trötta valpen” och det stämmer att hon sov sig igenom i alla fall sitt första halvår. Helst bakom ryggen på mig i clubfåtöljen. Men det blev hund av en henne med så småningom. En bra hund dessutom. Baby Till blir förhoppningsvis bra hon med. Det känns “rätt” så här långt åtminstone. Rätt men intensivt. Fast annat är väl inte att vänta av en spaniel som ska orka jobba dagarna i ända.

Däremot känns den unga svarta, Min, inte helt “rätt” för stunden. Precis som efter förra årets löp är hon påverkad av hormonerna, tror jag är kanske bäst att tillägga, och oerhört “förarkänslig”. Jag vet att det bara är att pausa den uppstyrda träningen och låta henne släppa loss mer i självständiga uppgifter igen. Låta tiden ha sin gång och hormonerna lägga sig. Ändå måste jag verkligen anstränga mig för att inte bli frustrerad. Fruktansvärt enerverande faktiskt, men det är som det är och inget den älskvärda hunden kan rå för. Jag får verkligen jobba på att peppa både mig själv och henne och det är troligen mycket lärorikt det med. Det finns olika vägar till framgång och just nu får vi välja en väldigt lekfull väg för att ta oss dit. Vad passade väl då bättre en ett litet träningspass med slottsherrens luftkastare? Roliga “poffiga” markeringar att vara uppmärksam på och sedan få hämta in med rätt fria tyglar. Skitkul tyckte den svarta labradoren och jag var nöjd jag med. Så vi spenderade en del av eftermiddagen så. Jag får använda min mer seriösa, lugna och allvarliga sida tillsammans med fröken Vi i stället. Hon är glad så det räcker och behöver inte direkt lyftas på det området. Det finns andra saker vi ska försöka lyfta i stället förstås för alltid har man något man behöver jobba på. Hon är rolig den följsamma goldenretrievern som formligen lyser av “will to please” för den senare tiden har hon plockat fram en envis sida med som jag inte riktigt är bekant med. Det är bra tänker jag, att hin vågar ta för sig och testa gränserna men nu gäller det att jag hänger med i svängarna och bromsar i tid.

På söndagen miniutflykt med baby Till gick vi runt i fjolårsgräset i en åkerremiss. Hjortarna hade varit där nyss och överallt låg svart hjortskit som såg ut ungefär som finsk lakrits av hög kvalitet. Valpen kan nog intyga att den var minst lika delikat som lakrits med för hon tuggade glatt i sig några kulor efter vägen medan jag studerade tranorna som flög förbi över den nysådda åkern. Vi gjorde inte så mycket mer faktiskt, inget vettigt sådär, bara njöt av det fortfarande kylslagna vårvädret, solen och naturen. På lite olika sätt då. Fast lite medveten om hur jag gick var jag ändå, svängde lugnt och bytte riktning ofta så valpen fick vara uppmärksam på mig och hänga på. Allra helst skulle jag vilja gå mot vinden hela tiden och få fina små sökslag men det går ju inte av förklarliga skäl för då skulle vi inte ta oss hem igen förrän vinden vänder och det blir ju en smula omständligt. Alltid är det något som sagt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top