Mellanmjölk och medelmåtta
Mars sista dag och solen fortsätter stråla över oss, Vilken makalös vädermånad mars varit, om man gillar sol, uppehåll, torrt och kalla nätter vill säga. Marsvädret har varken varit medelmåttig eller lagom men alldeles underbart. Månaden avrundades med två nätter med ner mot tio minusgrader här och de små vårblommorna har slokat ledsamt men otroligt nog vaknat till liv igen med solens hjälp. Baby Till röjer på rejält. Efter en månad tillsammans har vi en hyfsat fungerande relation tycker jag. Hon blir allt aktivare vilket nog får anses som högst normalt. Vi har nu flyttat med vår lilla apporteringsträning, i form av att springa efter och apportera en tennisboll, ut i gräsmarkerna och prövat några gånger. Det har fungerat fint, inga mer grävanerföratthaiframtiden tendenser och hennes apporteringslust tycks stor. Det gillar jag. För mig blir träningen och relationsuppbyggandet så mycket lättare när apporteringsintresset finns så vi kan bygga kommunikationen runt det. Idag prövade jag också att smyga ute en boll i det torra gräset när hon inte såg. Tanken var mest att hon skulle få leta efter den utan att veta att hon letade efter något och jag skulle får chans att studera henne när hon fann vittringen. Om hon fann den. Det gjorde hon, följde vittringen fint, plockade snabbt upp bollen och rusade tillbaka till mig. Spontant och fint. Happy happy! Hon rusar mycket överhuvudtaget faktiskt, hon är den typen. Full i hyss, action och diverse jävulskap. Bita sönder grejer är hon bra på med och det går hårt åt inredningen. Hon är också den första valpen vi har haft i slottet som hänger i gardinlängderna. Inget att sätta upp på meritlistan direkt men något ska hon väl ha att roa sig med kanske? Hon är har utnämnt sig själv till förste fikahund med, ett uppdrag hon tar på fullaste allvar. Hon minglar runt bland alla kursdeltagarna när vi fikar efter att ha varit ute i flera timmar, sitter gärna i allas knä och delar generöst med sig av närheten till alla som bjuder in det minsta lilla. Alla andra med för den delen. Älska livet säger hon och kastar sig handlöst in i nya möten. Är det något hon är baby Till så är det social. Det finns inget som liknar medelmåttighet alls där, hon verkar älska alla människor uppriktigt, hejdlöst och lite naivt. Än så länge i alla fall.
Angående medelmåttigt och mellanmjölk så anser jag mig alltid hamna där själv. I det typiska svenska lagom. Som liten var jag medelstor när jag föddes följde medelkurvan under uppväxten, klarade skolan med medelmåttiga betyg och lagom(enligt mig) engagemang, jag hade treor och fyror i betyg men inga femmor. Men heller aldrig tvåor eller ettor. I det mesta jag tagit mig för har jag varit, och är, medelmåttigt bra. Förutom vissa grejer som jag inte behärskar alls. Sällan i topp men heller inte i botten. Egentligen är lagom rätt bra och ärligt talat är jag nöjd men min medelmåttlighet och mellanmjölkens lagom passar mig fint. Fast någonstans skaver det lite, lite grand ändå. Medelmåttligt är liksom inte tillräckligt bra för att räknas. Inte bäst. För någonstans sitter det djupt rotat i mig att man måste prestera för att duga. Helst på topp och inte som medelmåtta. Så dumt!
Genom fönstret ser jag slottsherren använda det sista kvällsljuset för lite träning av och med Lad. De båda unghundarna, Lad och gulliga Lillie har hamnat lite på undantag sedan baby Till kom hem. Inte så att de inte får sin aktivering och blir tränade eller så utan mer att de hamnat på undantag i bloggtexterna och mina tankar. Det blir lätt så när det kommer en ny valp in i slottet. De där nya små tar mycket plats och energi och upptar det mesta av tillvaron men det brukat lugna ner sig och återgå till det normala efter ett tag. Gulliga Lillie har förresten precis påbörjat sitt allra första löp. Bra att pricka in det nu så det inte stör unghundsderbyt i juni i fall slottsherren får för sig att Lillie ska vara med där. Gulliga Lillie tar löpet med ro men unga Lad är lite mer förvirrad och splittrad. Det går uppenbart runt i tonårshjärnan med alla dofter och det annorlunda nya han upptäcker. Sådant han inte riktigt lagt märke till tidigare. Det är inte så lätt att vara liten men inte särskilt lätt att blir stor heller, åtminstone inte övergången där emellan.
Nu går även torsdagen mot sitt slut, mörkret och lugnet sprider sig i slottet. Till och med Till vilar förvånade nog. På spisen puttrar en fiskgryta, jag gillar fisk och äter det gärna men precis som i all annan produktion som tenderar att bli alltför storskalig går det inte alltid rätt till. Fisken i grytan på spisen är sej och jag får förmoda att den fiskats rätt och riktigt på ett sätt som ändå känns hållbart. Men hur ska man riktigt veta? Och vem kan man egentligen lita på? I helgen hittades det massa döda rödlistade hajar och rockor på botten i Lysekilshavet av några dykande marinbiologistuderande. En skopa klimatångest sköljde genast över mig och jag funderade vad det är vi lyckats slå ut ur havets ekosystem den här gången? Men nu verkar det bero på något annat. Människor är såklart inblandade den här gången också men inte riktigt på det sättet jag trodde först. En hajslakt i Sverige 2022. Det verkar nästan obegripligt men tydligen är det precis det som skett. Åklagare är nu inkopplad i hajfyndet och en förundersökning om de döda hajarna som fiskebrott har inletts. Medelmåttighet och mellanmjölk var det. Varför kan vi inte människor bara nöja oss med det?
