Om alla bara kunde vara lite snälla

I väntrummet. Vi möts av vänlig personal som förberett och gjort klart och meddelar vilka rum vi ska in på när vi är färdiga vid receptionsdisken. Bakom disken möts vi av ytterligare vänlighet, leende ansikten och trots något krånglande datasystem är humören på topp. Vi skrattar gemensamt åt den moderna tekniken, lovordar och förbannar och stämningen är i det närmaste uppslupen när ännu ett par kliver in genom entrén till kliniken med en kattbur mjukt buren av husses hand. Då skrattar ingen längre för alla förstår. Personalens röster sänks, alla talar tystare och stämningen förvandlas på en sekund när tårarna rinner nerför mattens kinder. Vi har alla varit där och förstår precis. Det här med slutet är så svårt. Kattfamiljen blir invisade till ett rum där ett levande ljus är tänt och nästa vårdtagare kliver in. Den här gången en ung Riesen schnauzer hane som ska bli väktarhund när han blir stor. Han är stor redan nu, i kroppen och ser tuff ut med det rejäla skägget till den slättrimmade kroppen. Mer hundar kommer in med djurägare i släptåg. Telefonen ringer ideligen och personalen jobbar leende och förstående på, försöker ge råd och svara på frågar och hinna klappa hundar och möta människors blickar och ta betalt. Vänligt men tydligt förklarar de kostnader och åtgärder och hur och varför medan de hanterar människors hela känsloregister. För det är mycket att hantera på en djurklinik. Skadade djur, sjuka djur, rutinkontroller, ledsna människor, glada människor och arga människor. Det sista fastnar jag lite vid. Det är gott om det arga, om de besvikna och irriterade, de om anser sig (eller djuret) felbehandlade, kostnaderna för höga och väntetiden för lång. Människor har så lätt för att klaga, skriva inlägg på sociala medier och rasa ut i telefon. Bakom disken och inne på avdelningen jobbar den leende personalen på oavsett, de som jobbar där för att de valt att jobba med djursjukvård därför att de har brinnande intresse för området och vill djuren väl. Jag tänker att det verkligen är så, att personalen valt det här och vill allas bästa. Framför allt djurens. Och att det har en nästan hopplös uppgift i att försöka göra alla nöjda. Visst, det blir fel någon gång emellanåt och veterinärkostnaderna är skyhöga men ändå. Det är skönt att hjälpen finns att få och viktigt att ha människor som kommer fortsätta orka jobba med djursjukvård för alternativet hade ju inte varit roligt alls, och det behöver tänkas på innan missnöjet sprids som en löpeld. Givetvis ska det rapporteras om något blir fel, men med konstruktiv kritik till rätt ställe tänker jag och inte överallt och hela tiden.