Om det bara inte vore så bråttom

Det regnar. Rejält dessutom. Jag undrar om det var värt det. All oron som ältades runt före regnet kom. Den oron som kom av den överhängande risken för torka, bortbrända beten och vattenbrist. Oro är sällan verksam men den kan vara befogad såklart. Men mest är den till besvär och tar onödig energi. Av mig Som den här gången. Regnet kom faktiskt och det löste sig så som det allra oftast gör om jag klarar att se tiden an och inte låter tankarna skena före verkligheten. Hundarna med tänker jag. Allt det jag vill lära dem och önskar att de ska kunna. De blir duktiga med tiden. Om jag bara kunde förmå mig att ge dem tid så det ordnar det sig. Nästan alltid. Om det bara inte vore så bråttom hela tiden…

Min svarta Min är ännu ett bevis på det. En nyttig lära för mig som förare. Igen. Tänkt så många gånger jag tvivlat på hennes kapacitet. På min förmåga att lotsa henne rätt. Hon kommer starkt nu. Jag känner det så väl men vågar knappt erkänna. Rädd för bakslag förmodligen. Men det har verkligen hänt något avgörande det sista halvåret. ”Det är kul att se henne envis” som slottsherren idag när vi tränade tillsammans. Det är faktiskt det. Även en sådan sak kan märkligt nog vaa ett klart framsteg

Jag är trött på höglöp nu, trött på utvecklingssamtal och slussande av hundar som hela tiden vill åt motsatt håll. Jag tröttnar på höglöp lika fort som på regn. Det räcker nu. Stäng av kranen och limma tillbaka solen på himlen tack och ge mig gärna ett halvår utan löptikar. Minst. Lyra är också redan trött på regn. Och tistlar. Hon gillar inte när gräset är högt och blött och jag tvingar henne av stigarna in i terrängen. Det sticks tycker hon med när enstaka tistlar dyker upp så hon slår på bromsen. Jag får hänga ett koppel runt halsen på henne för att hon inte ska vända hem eller stå kvar istadig som en åsna. Det är samma hund som utan tvekan kastar sig i isande kallt strömt vatten efter en påskjuten fågel, som spränger rätt in i snår och nässlor där en fasan sökt skydd. Då finns inga hämningar och hon minns inga begränsningar i form av blött gräs och taggar. Det handlar om motivation tänker jag. Viljan. Den hon saknar när det gäller att följa mig på en meningslös morgonpromenad utan tydlig uppgift. Men vi går ändå. Muttrar lite inledningsvis men har ganska trevlig efter en stund då stigen tar vid igen och Lyra slipper de där tistlarna de övriga hundarna inte ens märker.

En dag ska jag skriva en bok tänker jag, under pseudonym för det känns enklare att vara personlig utan att bli avslöjad då. Man vill ju helst inte hänga ut någon. Lyra ska ha en av huvudrollerna i handlingen enligt min plan. Jag tror det är tur att hon inte är läskunnig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen