Om du inte gör precis som jag säger kan inte vi samarbeta

Gå och lägg dig ryar jag från min säng i mörkret! Det hjälper föga. Max fem hela minuter eller så för sedan sätter valpen igång igen. Varför ska det vara så hopplöst svårt att få den här valpen att förstå att en ska sova om nätterna? Jag ger efter en stund senare går ner , säger godmorgon med bister uppsyn till nyvakna hundar som blinkar mot lampans sken när jag tänder den, och så bannar valpen lite till. Så släpper jag ut henne tillsammans med Till och några till och tänker att de kan klara sig i hundrummet med luckan ut i hundgården ett tag. Jag tänker försöka sova lite till. Men först ska jag bara torka upp en kisspöl på hundrumsgolvet och låter därför luckan ut vara stängd. Det minsta man kan begära är väl ändå att få torka kiss i fred så tidigt på morgonen tänker jag. Valpen på andra sidan luckan tänker så klart annorlunda. Jag hör hur hon bestämt säger till sina kompisar där ute på andra sidan att ”det ska minsann gå att komma in den här vägen”- och så slänger hon sig på den stängda luckan. Bankar, slår och krafsar. ”Det ska gå!”. Jag ser framför mig hur kompisarna lite besvärat står bakom i kön och försöker säga till valpen att det är omöjligt. Luckan är stängd. Ett hopplöst fall. Men valpen ger sig inte. Hon studsar med hela sin valpkropp mot träskivan och biter frenetiskt i kanterna. Då händer det. Jag öppnar luckan. För jag orkar inte höra eländet och så blir jag lite charmad av valpens beslutsamhet. Den måste ändå sägas vara något extra. Mycket nöjd kastar hon sig in när jag lyfter upp luckan, tätt följd av de imponerade kompisarna. Odödlig. Och hon kommer aldrig någonsin längre tro att det finns luckor som inte går att ta sig igenom. Själv få jag nog finna mig i att fortsätta curla den här valpen genom livet. Oskiljaktiga kommer vi bli. Om jag bara gör som hon säger. Det reder sig nog tänker jag. Jag reder mig nog.