Om vardagen mister sin tjusning

Tidig morgon, ljuset är på väg, kanske får vi solig septemberonsdag. Jag summerar gårdagen över frukosten. Den här hösten har tisdagarna betytt jaktdagar för oss så här långt och så lär det också fortsätta en bra bit in på hösten. En bra och välkommen tisdagsrutin. 

I sitt rätta element. Mannen i mitt liv och en av hans älskade hundar.

Jag funderade lite över det när jag satt på pass tillsammans med den gule och Mer igår och väntade på att jakten skulle börja. Jag funderade över hur många jaktdagar vi har i ryggen nu, under hur många år jag suttit på samma sätt och väntat, på olika platser och tillsammans med olika hundar och också olika vänner. Åren går, en del intressen består och andra blir till och med starkare allt eftersom tiden går och erfarenheten kommer. Som det här med jakt tillsammans med fågelhundar för min del. Fast jag märker att det finns en fara i det med. Att det man gör mycket tenderar att bli alltför mycket vardag och förlora sin glans. Slentrian är inget jag uppskattar men glädjekickarna kommer inte lika ofta längre och jag missar lätt de små ögonblicken. Jag kräver högre prestationer av både mig själv och hundarna för att bli nöjd eller uppnå den euforiska glädjen som kommer efter ett lyckat uppdrag. Mina krav har blivit större. Av förklarliga skäl tänker jag då jag misstänker att det ingår i det som kallas utveckling och ständig strävan framåt mot bättre resultat och prestationer. Igår tog jag ett steg tillbaka, tittade med öppna ögon på hundarnas arbete och situationerna som uppkom. Plötsligt såg jag så mycket. Makalöst bra arbete av hundar styrda av många års medvetet avelsarbete, goda egenskaper och lust att samarbeta med sin förare och många timmars genomtänkt träning. Villigt lät de sig dirigeras mot skadade fåglar på andra sidan dammen, på långa runners i besvärlig terräng och effektivt hämtade de markerade fåglar med dolda nedslag. Efter avblåst jakt sökte de stort när det behövdes, men ändå noggrant och effektivt och fågel efter fågel hämtades som jag inte ens visste om att de fanns där. Vid ett tillfälle såg jag en äldre hund markera spåret av en and som kravlat upp på land, ta löpan efter den och sedan komma tillbaka efter ett par minuter med den skadade anddraken och fint leverera den till sin stolta och glada förare. Vid ett annat tillfälle vindade bruna Mer något från mina fötter under en förflyttning, blev olydig och ville sticka från min fötter, och visst hade han rätt, i skogsslänten en bit bort låg en skadad and som ingen visste om. Olydig eller effektiv? Vi får inte glömma det tänker jag, hur ovärderliga hundarna är i sammanhanget och vilket fantastiskt arbete de gör för oss och jakten så att fåglarna kan bärgas på ett jaktetiskt och rätt sätt. Det är så galet lätt att hänga upp sig på en stoppsignal som inte åtlyds direkt eller en linje som inte tog den riktningen vi önskade och istället missa mycket av det fantastiska vi har precis framför ögonen. Älskade hundar.