On the other side of fear is confidence
Jag gick två kilometer idag samtidigt som Flow troligen sprang milen. Jag tycker jag rör mig ganska fort i mark och terräng men det är ändå alldeles för sakta och stillsamt för Flow. Hon önskar action hela tiden och ser till att hålla tempot uppe medan jag försöker påverka henne att förstå nyttan av lite mer ”slowliving”. Galenskapen ligger oss hela tiden i hälarna om än på lite olika sätt, hos Flow för jag faktiskt tror hon är totalt gränslös, smått galen, och i hälarna på mig för jag i det närmaste blir galen av att inte förstå hur jag ska hejda hennes framfart i livet. Vi har det gemensamt hon och jag tänker jag, närheten till galenskap. Och behovet av en viss action i livet.
En annan som nog blev smått galen, i alla fall mot slutet av sitt liv var Dian Fossey. Hon som vigde livet åt att förstå och rädda bergsgorillorna. Jag har sett dokumentären om hennes liv och tragiska död. Igen. En stark dokumentär om en viljestark människa. Jag minns väl mordet på henne när jag var tonåring, hur hennes livsval och sätt att leva med djuren fascinerade mig. Det var inte långt bort från att jag tog steget mot någon form av aktivism då. Fredsaktivist, djurrättsaktivist eller människorättsaktivist. Det låg både tiden och i mig med Greenpeace och andra rörelser. Men det blev aldrig så. Troligen saknade jag både en del av Dians mod och hennes målmedvetenhet. Jag beundrar henne för det liksom jag beundrar andra människor som gör annorlunda val och beslutsamt jobbar mot förändring och förbättring. För sig själva och för andra. Jag funderar över om jag ska börja föra journal som Dian gjorde, studera och anteckna vad som händer i vår hundflock. Lära känna hundarna på djupet, iaktta och skriva ner. En egen helt ovetenskaplig liten forskningsstudie möjligen. Snälla kan någon ge mig tjugofyra timmar till varje dygn?
Lilla Rota studerar inte så mycket än men hon iakttar och lär om naturen på våra skogsutflykter. Fyra och en halv månad har hon hunnit bli. Jag förmodar att det är dags att lära henne gå i koppel. Åtminstone vänja henne vid att det hänger något om halsen. Eller kanske jag ska bära runt henne hela hennes liv? Kanske ska jag just det, det känns så nu i alla fall, bära henne och ha den varma mjuka valpkroppen tätt intill mig och känna hennes värme när hon vilar pannan mot min kind. Det är dubbelt som vanligt, jag är egentligen fruktansvärt trött på valpar, jag är otåligare med dem men har samtidigt ett nästan obegränsat behov av deras närvaro. De unga oförstörda med ett, än så länge, löfte om en lysande framtid som valpar för med sig. Framtidshopp och ännu ej kantstötta drömmar tillsammans med känslan av att starta upp ett nytt projekt. Det är fint.
