On the road again
Hon är det, Lyra, allas vår cockerdrottning. On the road again. Nästan helt friskförklarad och piggare än på länge. I fredags var hon med slottsherren när han fixade ett litet upplägg för några duktiga flattar med förare. I fullständig kontakt med slottsherren svassade hon runt på fältet medan retrievrarna arbetade, gjorde någon piruett emellanåt och vilade i solen med hakan demonstrativt mot marken. När vi var klara åkte hon på fyrhjulingen med den värdighet som kännetecknar henne. Stod på tanken med framtassarna, fladdrande öron och den värdiga blicken högt. När slottsherren och Lyra körde förbi kursdeltagarna och mig som alla gick i vägkanten bevärdigade hon oss inte ens med en blick utan lyfte nosen mot solen och höll blicken stadigt framåt som den drottning hon är. Och jag lovar. Hade hon kunnat hade hon lyft ena framtassen och vinkat svalt mot oss undersåtar när hon passerade. Den här lilla hunden överväldigar mig hela tiden. Ingen är som Lyra.
Som bekant så löper hon nu med. Lyra. Är någonstans på väg ur höglöp. Hennes inställning till uppvaktande hanhundar och hanhundar överhuvudtaget är minst sagt sval. Men. Den gula labradoren Bäst gillade hon. Honom uppvaktande hon allt hon förmådde och det var tydligt att hon absolut kunde tänka sig något där. Något som vi bestämt avstyrde såklart. Sedan har det varit lugnt tills nu för nu har hon kommit på att unga snygga Lad kan vara en lämplig kavaljer. Hon har bestämt sig igen. Det är Lad som gäller och honom hon vill ha. Lad är måttligt intresserad, han är tusen gånger hellre med slottsherren på träning eller andra viktiga uppdrag och ser närmast generad och besvärad ut av den äldre tikens uppvaktning. Hur som helst. Det blir inget med något av det för cockerdrottningen är för gammal för sådant, enligt regler och ordning.
En annan som är ”on the road again” är Lakrits som ju egentligen är pensionerad från större uppdrag. Fast nu har han fått hänga med mig på några roliga event. Sin vana trogen fortsätter han att leverera även som pensionär med väldigt låg träningsfrekvens. Det där med att vila sig i form kan stundtals visa sig vara oslagbart. Nu var det inte helt oslagbart den här gången i och för sig, men nästan. Hela vägen till final tog vi oss genom att hålla oss rena genom de sex apporterna vi fick på mocktrialet i vårt västra grannland. Han är en klippa Lakrits och det är en ära att få föra honom. Till det är jag faktiskt riktigt nöjd med mig själv med. Att jag höll ihop mentalt genom hela dagen med fokus och koncentration och inte körde bort min hund trots att dagen blev lång, regnet strilade och jag frös om fötterna. Tjugoen hundar till start och vi var kvar bland de sex som blev uttagna till en final på en sjunde apport. Men där tog det stopp. Ett fårstängsel i uppförslutning mot en hage slog ut fyra av de sex finalhundarna. Shit happens som bekant och man är inte bättre än sin sista apport som det så fint heter, men jag är ändå otroligt nöjd med vår insats. Galet roligt var det också. Hur sju timmar i regn och sju plusgrader ute på ett fält kan vara så kul kan man kanske fundera över men det är verkligen det. Och lite extra roligt när det går bra förstås. Mersmak definitivt!
