Oväntade vändningar
Januari ger ibland oväntat och plötsligt ganska lediga dagar. Det kommer sig av det som alltid opålitliga vintervädret i den här delen av vårt land och av att januari har en sällsynt förmåga att samla på sig virus som delas ut i random och orättvis ordning. Den hör dagen handlade det om virus för vädret får anses helt okej för hundträning ur vintermått mätt. Själv är jag inte drabbad av virus för tillfället men det var dessvärre några av eleverna. Istället fick jag tid till lite av det till synes oändliga med trivsamma administrativa arbetet och träning av de egna hundarna. Inget av det tackar jag nej till förstås. Lass ar först ut i träningsmarken idag. Monster tendensen som visade sig för några dagar sedan var bortblåst igen. Skönt. Egen tiden med mig tycks alltför värdefull för henne för att slarvas bort monsterhyss när vi umgås på tu man hand. Då är hon istället så där nästan ljuv och lite oskuldsfullt änglalik. men bara nästan såklart, några små diskussioner blev det allt. I vanlig ordning får jag ta på mig det. Slarv med närvaro i stunden och i inlärningen från tidigare gör att några detaljer släpar efter lite. Men något ska en väl ha att jobba med. Det blev drillning i dirigeringstecken och några markeringar för lass del. Bland hjortvittring, spillning och sorktuvor. Där, i det området med de störningarna som träningen inte alls fungerade för ett halvår sedan går det nu alldeles utmärkt, Värt att notera till en annan gång när man tvivlar under resans gång. För det gör man såklart på vägen ibland, tvivlar på sig egen kapacitet, på hundens kapacitet och överväger om möjlighet till räddning överhuvudtaget finns. Det hör till.
Jag fick tid att klippa Lyra med. Halva den lilla hunden klippte jag bort för hon har odlat päls för att överleva en vinter i minus tjugo eller liknande men riktigt så kallt har vi det inte i slottet. Hon är rolig med klippningen nu. Som vi slet med det när hon var yngre. Hon och jag. Vi kunde inte varit mer oense om hur det skulle gå till. Lyra ville inte. Hon ryckte och drog och vände och vred åt alla håll för att slippa undan. Det gjorde hon aldrig men vi var nog lika svettiga båda innan vi var klara. Någonstans efter vägen vände det. Det kan ha något att göra med att vi båda mjuknade en aning i kanterna och släppte efter på vår envishet. Och att jag introducerade några karameller för väl utfört stillastående. Inte vet jag men nu är det i alla fall helt annorlunda. Nu trippar Lyra fram till bänken där hon brukar stå när jag klipper så fort hon ser att jag hämtar väskan med kardor och saxar. Och hon VILL upp på bänken. Sedan står hon helt still med sin lilla nos fem centimeter från mitt ansikte under hela proceduren med borstning och klippning. Åtminstone så länge jag inte ska in i öronen eller emellan trampdynorna där det tydligen kittlas något förfärligt. Idag var det själva kroppen som skulle friseras så det där med trampdynorna slapp vi. En hel soppåse med päls senare såg Lyra så där gulligt flicksöt ut och till på köpet nära på smal och slank och vi är rörande överens om både hon och jag att klippstunderna vi har tillsamman är riktigt mysiga. Tänk det trodde jag aldrig för några år sedan. Jag skulle såklart tagit en före och efter bild på Lyra men det glömdes alldeles bort. Tyvärr.
