På pin kiv

Jag tror faktiskt hon gör det på pin kiv. Jag ser det i hennes blick, hur hon fixerar sig vid den som är mest upptagen med något annat, låser blicken mot den utsattes bakben och går till attack så fort den helt omedvetna stackaren rör sig. Det är Lyra jag skriver om, drottningen av slottet med den starka personligheten och de alldeles egna härskarteknikerna. Att bita övriga intet ont anande flockmedlemmar i bakhasorna är en av teknikerna. Själv kan jag få mig ett tjuvnyp i låret när drottningen blir särskilt lycklig och uppjagad när jag tar ut henne för en träningsstund och ingen fyrbent flockmedlem att bita på finns i närheten. Totalt frustrerande och visst blir jag galet irriterad på henne och jag säger åt henne vad jag tycker om tilltaget. Men jag förlåter fort för vi har alla våra laster och egenheter, ingen är perfekt. Jag är den första att känna igen mig i det. Fast jag biter inte kompisar i benen för all del.

Jag funderar ibland om det också finns en underton av ”på pin kiv” när jag ser inlägg om planerade kullar och duktiga unghundar i träning. Där alla tycks så lovande, gör allt som man kan förvänta sig på ett övertygande sätt, är spontana, sociala, duktiga och fina och där föräldradjuren presenteras med långa texter där deras förträfflighet lyfts fram. Jag saknar nyanserna. Allt det där som ryms mellan svart och vitt. Finns det verkligen inga svagheter hos hundarna alls? Fast är väl inte så kul att skriva om kanske. Eller lyckas jag var den ende som har hundar med fel och brister möjligen. Det sägs att alla har den bästa hunden och att alla har helt rätt i det. Det tror jag med att de har, mina hundar är också bäst fast de inte är perfekta. Jag ser och är medveten om deras svagheter och emellanåt oönskade påhitt. Det betyder inte att jag inte tycker att de duger, tvärtom faktiskt, de duger alldeles utmärkt även med fel och brister, i alla nyanser. Jag kan till och ha överseende med deras mindre önskade egenheter.