På väg att bli stor

Nu har den svarta valpen Min lärt sig att gå igenom hundluckan och livet blir lite enklare. Små steg mot vuxenvärlden men än lär det dröja innan hon är där. Tyvärr eller tack och lov? Det beror väl på hur man ser det förstås. Jag försöker ta en dag i taget och vara i nuet, hinna uppleva min valp som just valp och låta henne vara valp. Länge till. Idag har hon fått pröva att hämta en apport över krondiket och en i klöverängen som krävde nosarbete. Hon gjorde det bra med glädje och ungdomlig entusiasm, om hon inte hade fixat det hade ingen skada varit skedd utan jag hade bara plockat upp apporterna själv och gjort ett nytt försök om några veckor. Men det kliar lite mer i utbildningstarmen och jag blickar framåt mer än vad jag egentligen vill. Det är så mycket hon ska lära och det vore kul om vi kunde komma igång rätt så snart. Samtidigt vet jag också att det inte brådskar, inte alls faktiskt, vi har gott om tid att träna och lära men valp är hon bara en gång i livet och det vore dumt att missa den tiden. Redan i övermorgon blir hon fem månader och tiden som ”småvalp” är förbi. Det märks att hon passerat det stadiet nu, hon sover inte lika mycket och lika länge längre och hon ställer högre krav på sysselsättning. Hyssen blir allt djärvare och påhittigare också. Köksbänkarna ligger illa till och det går inte an att lämna henne obevakad många minuter. Benen är längre och snabbare och hon springer mer men fortsatt utan riktigt styrsel i kroppen. Hon sladdar i kurvorna och halkar på golven, missbedömer avstånd och ramlar in i de andra hundarna och dörrkarmarna. Jag håller händerna för ögonen och ber en stilla bön att hon ska klara sig genom den här tiden skadefri. Jag skulle vilja klä henne i rustning och lägga ut halmbalar i kurvorna för att skydda henne mot vurpor och skador men det låter sig såklart inte göras. I stället får jag bevaka, stötta och iaktta henne på hennes väg framåt mot vuxenlivet. Vi ska gå hela ur det här!