Peak perfomance

Mina tankar snurrar vidare runt min fyramånaders valp. Hon, det gula underverket, som sitter på golvet intill mig med tindrande valpögon. Jag tänker på alla andra valpar som också är helt perfekta, oemotståndliga och enorma framtidslöften. Och så tänker jag lite på andra valpar med. För visst finns det sådan med. De där som inte riktigt passar in i mallen och våra drömmar utan faller lite utanför. Men allra mest tänker jag på människorna runt alla valparna. På oss i andra änden av snöret. Vad vi egentligen har rätt att förvänta oss. Det är en komplex hundvärld vi lever i. Har kommit att bli i alla fall. Utvecklingskurvan i avel och träning har pekat stadigt uppåt under lång tid. Kraven och förväntningarna på hundarna har ökat enormt. På oss med. Alla vill ha en så nära perfekt valp som möjligt såklart. En stjärna och superkraft utan brister som villigt kastar sig i vattnet under alla årstider på jakt efter en tygpåse, som inte räds varken terräng eller människor som är öppen och social, miljöstark och anpassningsbar. Välbalanserad med, hög stresströskel men ändå villig att träna lika många timmar som vi vill. Ha en outplånlig apporteringslust. Vara tålig för att göra om när det blir fel. Tyst och lättränad med bra pälskvalitet. Inte för vek och inte för självständig. Fullt styrbar på hundrafemtiometers håll men självständig och uthållig i sökandet och inte frågande. Absolut inte frågande. För ve den retriever som ber om samarbete när vi inte bett om det. Mentaliteten ska vara bra med, starka hundar utan rädslor önskas. Ingen skärpa heller för all del. Och morra får de inte göra. Utöver det ska ledstatus på släktingarna ligga en bra bit över snittet och föräldrarna vara fristestade på alla upptänkliga gentester som finns att tillgå. Självklart får den gärna se bra ut med, valpen, ha en funktionell exteriör med öron som pekar åt rätt håll och låg fin svans. Mörka ögon med. Det höll jag på att glömma. Ögonen. När valpen vuxit upp har vi som mål att starta på jaktprov också, gärna både a- och b-prov, helst gå hela vägen till championat, vi vill tävla på workingtest med och ställa upp som apportörer på praktiskt jakt och eventuellt ha en sidogren att pyssla med under vintermånaderna. Resten av tiden ska hundarna vara anpassningsbara tåliga familjehundar och passa in i vår vardag. Allt i en och samma hund. Att sådana hundar ens finns är lite av ett underverk tänker jag. Ett mirakel att det överhuvudtaget föds valpar som kan matcha oss. Oerhörda krav har vi. Ibland går det vägen. Jag hoppas att alla är införstådda med vår egen del i det bara. Mig själv inräknad. Den mänskliga faktorns påverkan. Och det emellanåt orimliga i våra önskningar. Ingen hund föds perfekt eller ens i närheten av det. Men varje valp är ett underverk oavsett. Min med.