Pretty as a peach
Vilka sensommarkvällar vi har nu. Ljumma och luftiga med magnifika solnedgångar och dimslöjor. En hake bara. Kvällarna går fort och solen dimper långt innan jag är redo. September. Igår blåste det mer och då regnade det ner ekollon i mängder. De la sig som en knölig matta på marken och det var nära jag satte mig på ändan när jag gick utför slänten och ekollonen rullade undan under fötterna. Valpen gillar dem såklart, lätta att stoppa i minnen och tugga på. Inte så nyttigt däremot så vi håller oss undan från ekarna så långt det är möjligt. Vilket rekord år det i växtligheten i år förresten. Mycket av allt och inga måttligheter. Det meddelade på radion med, att sommaren 2023 är den varmaste sommaren på någonsin. Kanske inte precis här i Västsverige men i Europa och så. På andra platser med förmodar jag. Det drar lite illa i min klimatångesttarm när jag hör det och samvetet klingar lite falskt. Gör jag verkligen rätt för mig? Mitt bösta för att lämna så lite klimatavtryck som möjligt. Såklart inte. Det finns mycket mer att göra. Men jag är hyfsat nöjd med sopsorteringen, de egenodlade grönsakerna och att jag avstår flygresor. Som en fis i rymden förmodligen. Försumbart. Men det måste ända vara bättre att göra lite än inget och om alla gör lite blir det mycket. Det klarar vem som helst att räkna ut.
Hur som helst är det skönt med värmen som kommer nu. En extra dos sommar innan den riktiga hösten tar vid. Dörren fortfarande öppen och sovrumsfönstret på vid gavel om nätterna. Arbetsdagar i kortärmat med solen i ansiktet. Det kommer andra tider, jag vet, så jag tar tacksamt vara på septembersolen. Men det stör mig lite att kvällarna blir allt kortare och att jag inte hinner utnyttja de vidsträckta fälten med stubbåkrar till träning i den omfattningen jag vill. Med flera jaktdagar i veckan under säsongen behöver hundarna vilodagar de flesta andra dagarna istället för träningsdagar. Jag har unghundarna att träna förstås men deras träningsbehov på kilometerlånga stubbåkrar är väl inte särskilt stort precis. Inget som ligger i pipeline. Så jag hoppas det dröjer länge tills de plöjer, ser framför mig hur stubbåkrarna ligger orörda i novemberdimman med oändliga möjligheter till variationsrik träning och riktigt långa avstånd. Med lite tur så.
Unga Besta och jag tränar vidare i små doser emellan jaktdgarna. Vi har ägnat den sista tiden åt teckenträning. Det går sakta framåt och ibland lite bakåt och betoningen hamnar mest på sakta. Jag tycker hon är aning trög faktiskt. Inte precis den kvicktänkta sorten. Alla är vi olika. Svarta Min var så lättlärd med det här när hon var ung, så fokuserad på mig och mina rörelser att det blev nästan helt rätt från start och vi kunde avancera fort. Så är det inte med den gula unga. Vi trampar kvar i samma steg än tycker jag. Gör en liten justering uppåt, länger våra avstånd något. Och får backa tillbaka igen. Ändå bygger jag lätt tycker jag. Synligt och tydligt. Men inte i hennes värld tydligen. Resultaten av träningen är stundtals helt random tycker jag. Jämmer. Jag funderar över min förmåga som pedagog och ledare och begriper inte vad det är som blir så svårt? Troligen är jag en aning otålig med. Orkar inte riktigt vänta in. Men. Jag vet ju att tid stundtals kan göra underverk så jag släpper det här nu. Pausar alla de repetitioner jag tänkt vi skulle åstadkomma och inser den gula inte riktigt passa in i min mall just nu. Vi gör roligare grejer istället. Tränar andra saker och går på jakt. Drömmarnas dröm och det roligaste av det roliga. De två senaste jaktdagarna har hon fått praktisera intill Vi och mig. Första parkett men under sansade former. Hon har fått gå med mig i fasanmarker under slottsherrens och Lad träningspass också. Sett och hört fåglar lyfta ur den täta vegetationen. På ett av anddreven blev det två lämpliga fåglar att skicka henne på så det gjorde jag. En fördröjd markering en bra bit ut på öppet vatten och en dirigeringsuppgifte också den ut på vatten. I det sammanhanget var hon så långt i från trög man kan tänka sig och hon tror nu själv att hon är en superhjälte i vatten. En underbart härlig inställningen hos en ung hund tänker jag och njuter av att följa hennes utveckling med gåshud på armarna i den varma septembersolen. Det här blir bra tänker jag lyckligt. Att den gula dessutom är pretty as a peach där hon sitter i solen och väntar gör inte saken en gnutta sämre. Tvärtom.
