Prinsessa

Det är något viss med att plocka upp egenodlad potatis ur jorden. Känsla. Att sedan ta varvet ner till växthuset och fylla påmed tomater av olika färg och storlek gör det ännu bättre. Annars har det väl varit lite si och så med odlandet i år. Man får vad man förtjänar som det så fint heter. Vad jorden ger och så vidare. Som tur är så är jag visst värd en hel del tomater i alla fall. Och väldigt goda potatisar med helt rosa skal. De är verkligen supergoda, många har det blivit med och rejäla i storlek. Absolut en ny potatisfavorit. Om vi bara kunde komma ihåg vad sorten hette. Det gör vi såklart inte. Inte sparade vi lappen eller skrev er namnet någonstans heller. Inte vad vi vet i alla fall och om vi nu gjorde det minns vi inte var någonstans vi skrev det. Så det är kört oavsett. Men vem vet, kanske lyckas vi få minst lika goda potatisar nästa år när vi chansar bland sättpotatisen eller som i år då vi var sent ute och fick köpa det som fanns kvar och blev så där härligt överraskade.

Den lilla valpen överraskar däremot inte så där nämnvärt. Det kanske är tur det. Hon är precis lika galen, söt och jobbig som alla valpar brukar vara. Kanske med en extra dos energi. Vi får se vad det blir av det här. Kul är hon i alla fall den lilla prinsessan. Beter sig som en sådan gör hon också. Styr och ställer och bestämmer mer än vad som egentligen är lämpligt. Jag förnimmer en bekant känsla i det här men curlar snällt och invant vidare. Förstås.

Igår fick hon leka med Till en stund, Herregud vilka själsfränder. De förstod varandra in i minsta vinka och lär bli galet sammansvetsade om jag låter det ske. Som ler och långhalm. Eller storasyster och lillasyster. Det är de ju faktiskt också. På riktigt. För de har samma mamma. Just det är de väl själva inte medvetna om men det råder ingen tvekan om att igenkänningsfaktorn var hög när det gällde kroppsspråk och uttryck i leken. De fann varandra direkt. Kul att se tycker jag.