Progress, not perfection
Det är något med sommarmorgnar som inte går att beskriva med ord. Varje tidig morgon öppnar jag dörren på vid gavel och möts av grönskan utanför nöjd, glad och tillfreds. Är det minnen från barndomens sommarlov med långa sommardagar att göra precis vad man vill som kommer över mig? Jag tror det, känslan av att inte behöva gå till skolan och få bestämma helt själv över dagen. Den känslan.
Nu för tiden är jag ute efter den känslan jämt, året om, bestämmanderätten över min egen tid är oerhört viktig för mig. Carpe fucking diem igen. Det går rätt bra faktiskt, jag lyckas om jag bara inte glömmer att stanna upp och lyssna inåt emellanåt. Som för många är dock fortfarande den springande punkten tiden. Att dygnet gärna hade fått innehålla några vakna timmar till. Så lär det inte bli så jag fortsätter istället att jobba med prioriteringar. En av dem är att bara se över mailinkorgen två gånger om dagen, vid tillfällen då jag har tid att svara på de mail som kräver svar så det blir gjort per omgående. En ganska högt satt ambition för att vara mig men jag ska ge det en ärlig chans så hjärnan får vara ledig från mailintryck övrig tid under dygnet. När jag kollade mailen nu på morgonen gjorde jag en kik i skräpposten med och ta mig tusan hade inte något donerat två miljoner euro till mig igen. För att få ut pengarna behövde jag bara bekräfta att jag var jag så att säga. Drömmarna startade per omgående. Kan man köpa tid? I så fall såg jag framför mig hur flera timmar varje dag skulle ägnas till träning av egna hundar, hur vi skulle åka runt i vår välutrustade specialbyggda kennelochhusbil och pröva fina träningsmarker, nya miljöer och fantastisk våtmarker. På kvällarna skulle vi glida in på någon uteservering och äta goda, vällagade middagar av klimatsmarta närproducerade råvaror och dricka gott medan vi blickade ut över intilliggande sjö med hundarna liggande vid fötterna. Nöjda lugna, väl genomtränade och ordentligt uppfostrade skulle hundarna vara med eftersom den köpta tiden skulle räcka till precis allt. Med två miljoner euro i bakfickan måste väl rejält mått carpe fucking diem komma på köpet?
Fast när jag tänker närmar på drömmen funderar jag på om det är så jag verkligen skulle vilja ha det? Kanske inte riktigt konstaterar jag, men delvis hade det suttit fint. På halvtid sådär. Det är något jag ska fortsätta sträva mot, mot lagomheten och balansen mellan jobb och fritid. Halvtiden. Jag ska försöka få det att väga lika och där har jag sannerligen ett projekt att ta mig an.
Ett annat projekt av lite mindre art är den svarta unghunden. Vi ska fortsätta vår grundträning under dagen. Förhoppningsvis ta ett steg framåt och skapa någon ny erfarenhet. Att träna en unghund är en process som bör ses över lång tid. Alla framsteg kommer inte fort och syns inte direkt men över tid sitter det sedan där. Som förare behöver man träna sig i tålamod och att klara av att vänta på att se framstegen, så man inte ger sig halvvägs in i processen. Möjligheten att få forma en hund från valpstadiet är en ynnest som bör tas väl tillvara. Lätt är det inte alltid precis men otroligt givande. Efteråt, några år framåt i tiden med en någorlunda färdighund är det lätt att förringa timmarna man lagt ner tillsammans och istället lägga över det på turen. Eller slumpen. Och tänka vilken tur jag haft att jag fick en så fin, bra hund som passar mig så väl. När det i själva verket handlar om en lång medveten process där man först med omsorg valt en valp ur en kombination där uppfödare varit minst lika omsorgsfull vid val i aveln och där sedan mycket annat prioriteras bort för att man valt att lägga sin tid och energi på att medvetet forma och träna sin hund till att bli den partner den kommit att bli. Inget gör sig själv och slumpen är väldigt sällan inblandad i egentlig mening. Jobbet måste göras helt enkelt. Tänk då vilken makalös tur att man tycker det är så roligt att ge sig in i den processen med varje ny individ.
