Pudelns kärna
Jag hänger ett koppel på den motvilliga cockern och hastar iväg läng grusvägen. Vi börjar med en powerwalk tänker jag och skyller på att jag inte skaffat några löparskor än. Men en powerwalk är faktiskt bra det med och nog ett lagom sätt att inleda den utökade konditionsträningen på. Ett kortbent cocker får dessutom pinna på rätt bra när jag kliver iväg så motion blir det. Och viktminskning med tiden. De två bruna är med de också och skuttar glatt lite framför oss andra. Lyra hade såklart hängt på utan koppel med men jag är rädd att hon ska fuska, stanna och lukta på fläckar och titta på naturen och så. Hon är liksom ingen som jäktar fram. Kopplet verkar okej ändå och jag tror nog hon tycker det är rätt kul att komma ut i alla fall. Hon har absolut inget emot promenader, det är bara i vilken hastighet man ska genomföra dem som hon har åsikter om. Vi kommer tillbaka tjugofem minuter senare med svettig rygg(jag) och långa tungor (hundarna enbart) och känner oss rätt nöjda. Redan senare samma dag tycker jag Lyra ser smalare ut men det är såklart ett rent önsketänkande och en fysisk omöjlighet. Nu ska jag inhandla ett par bra löparskor så vi stegvis kan öka både tempo och sträcka. Det går såklart bra med gamla skor också men det känns som motionerandet blir roligare i nya skor. Och roligt ska det vara.
Roligt är det när jag är ute med den svarta unghunden och tränar lite grunder. Grunder som höger-vänster-ut och närsök. Jag sätter ihop det nu, låter avsluten bli svårare så jag får en kombination av sidotecken och letande i slutet. Försvårar och prövar. Det täta gräset hjälper mig att få övningarna på den nivån jag vill ha dem. Unghunden tittar uppmärksamt, lyssnar och gör alla rätt fast jag tycker att jag blandat korten väl så hon inte ska veta precis vad jag vill. Att kommunicera med mig är nyckeln för att hämta apporten. Hon har förstått det nu och gissar inte längre. Hon är bra och jag förvånas. Vad är det jag upplever nu tänker jag. Vad är det just den här hunden besitter som är annorlunda mot mina tidigare? För visst är det något. Hon är så sjukt fokuserad och lugn. Drivet finns där, uthålligheten och tålmodigheten. Ändå har hon inget som helst behov av att ”äga” apporten och hon är långt ifrån föremålstokig. Mer som en seg och stark dieselmotor. Aldrig har jag haft en hund som lärt så fort. Ändå är hon av den eftertänksamma sorten. Eller är det just därför? Jag är glad. Unghunden är söt, trevlig och duktig. Vad mer finns att begära? Utom möjligen lite högre fart. För något måste jag väl ändå anmärka på. Jag har svårt att släppa taget om jantelagen.
Perfekt finns som bekant inte. Jag hörde en intervju med en duktig hunddressör där det fanns möjlighet att ställa frågor. En av frågeställarna var på det hela taget väldigt nöjd med sin hund, det mesta gick riktigt bra. Men så hade hen en fem procentare där hunden körde sitt eget race och inte var kommunikationsbar. Ofta dök de där fem procenten upp då hunden fick vittring på sådant den från början var avlad för att arbeta med. I den stunden hjälpte inget av allt det som normalt sett gjorde hunden till en mycket lydig och samarbetsvillig träningskompis. Hen undrade hur hen skulle göra. Om hen kunde öka värdet på någon form av belöning ändå mer? Dressören svar var enkelt, fast hundföraren fick nog inte riktigt svar på sin fråga egentligen, hen fick inga tips och råd om de fem procenten alls faktiskt. Istället sa dressören att hen skulle vara innerligt glad över att ha en hund som till nittiofemprocent var med på banan. Att det i sig är makalöst bra och att hen och hunden måste ha riktigt fin relation. Något som hundföraren mycket riktigt höll med om. Och att de är övriga fem procenten bara var att se som ett gott tecken på att hunden är en hund där vilja och initiativförmåga finns kvar. Ibland strävar vi hundförare mot orimliga mål tänker jag. Det är trots allt hundar och inte robotar vi valt att hålla på med.
Det tänkte jag på när vi var några som pratade runt passivitetsträning för en tid sedan med. Vad det nu är egentligen? Jag föredrar att se grundläget som passivitet istället, och så tränar jag på aktivitet. Jag talar om för hunden när vi ska apportera något. Och inte tvärtom. Ibland kommer det fortfarande önskemål från hundförare som vill komma med på kurs för att bara träna passivitet. För att få ner hundens förväntan. Tanken är då att hunden med tiden, när den sett många apporter hämtas av andra hundar men inte fått hämta någon alls själv, ska lugna ner sig och inte ha så hög förväntan. Vilket säkert också lär ske om man utsätter hunden för det tillräckligt mycket. Det går att släcka ner förväntan på det sättet men är det verkligen det vi är ute efter? Vill vi stänga ner intresset för hämtandet och arbetet? Och har vi inte lite gått runt det egentliga problemet? Men vad gör man istället då undrar någon, hur ska man bära sig åt? Det blir till att jobba mer med relationen tänker jag, stärka banden och hitta vägen till belöningar som gör att hunden värderar samvaron med föraren högre. Sätta stopp för det man inte önskar. Tänka och träna mer känsla än detaljer. Hitta rätt med just den hunden. Hur lätt som helst, eller hur? Eller inte alls faktiskt. Men det går i de allra flesta fall, med vilja, tålamod och rätt verktyg i lådan.
