Pudelns kärna
Hopp och skutt, hopp och skutt. Så börjar dagen i ackompanjemang av glad viftande svans. All denna livsglädje som finns paketerad i en valps mjuka kropp förmedlas rakt över till mig och mina morgontrötta ögon klarnar omedelbart. Att maj väntar med sol utanför dörren är bara ännu en bonus. Men det är dammigt. Något måste jag vardagsgnälla lite över. Efter en extremt torr vår(fortfarande) har vi ett ständigt fint lager av jorddamm över allt och alla. Jag har aldrig lagt märke till det här jorddammet tidigare, mer haft besvär av jord och lera i blött tillstånd och smutsen som kommer av det så det här är en ny dimension av jordpartiklarnas närvaro i slott placerade i kanten av en brukad åker.
Potatisen är i jorden nu, det var lätt att få ner dem i den torra fina jorden och där ligger de nu och väntar på några vårregn innan de sticker upp. Samma är det med blomfröer och sommarängsblandningar vi sått. De är på plats redo att gro så snart regnet kommer. Jag ser såklart en bild av en överdådig blomsterprakt fram emot juli men vi får se vad det blir. Det är inte alltid verkligheten lever upp till drömmarna.
Fast ibland blir det bättre med tänker jag. Faktiskt bättre än vad man någonsin vågat drömma av. Men det har vi tyvärr en förmåga att glömma bort eller snabbt lägga bakom oss till förmån för alla bekymmer och brister med än det ena och än det andra som vi måste ta tag i. Aldrig bra nog och en ständig strävan framåt. i träningen av hunden med. Det är bra förstås, med den där strävan och viljan att förbättra. Men jag vänder mig lite mot resultatfixering och prestationskraven som råder. Det är så många( ofta kvinnor) som redan innan har så högt ställda krav på sig själv både till vardags och i yrkeslivet så en hobby med ännu högre ställda krav kan bli droppen som får bägaren att rinna över . Det sipprar sakta över kanten utan att man precis märker de och plötsligt(fast det egentligen inte är plötsligt för det har redan sipprat ett tag) har hundträningen blivit ett kvävande måste i stället för avkoppling och en källa till återhämtning. Jag trasslar in tankarna och orden varje gång jag försöker skriva om det här. Vet inte riktigt hur jag ska formulera det och vad det egentligen är jag vill ha fram, jag svamlar och famlar ofta runt området men hittar inte riktigt pudelns kärna. Men det handlar om att jag upplever ett klimat inte känns gott för hundar och förare. En hets och ett mätande och jämförande som drabbar både förare och hundar. Att vara bra nog är alldeles tillräckligt för båda parter tänker jag men det tycks inte riktigt räknas. Det är inte fel att sätta mål såklart, inte högt ställda heller men de bör vara realistiska och någorlunda i linje med hundens önskningar och de möjligheter man har. Att träna hund är inte absolut inte ”rocketsience” och kan väl inte vara så svårt kam man tycka. Eller så är det precis så det är för handlar det om känslor och förståelse för en individ av annan art vilket kan vara rätt knepigt att hantera ändå. Särskilt om man är ny inom området. Nu på morgonen hörde jag någon prata om mjuka värden på arbetsplatser i ett radioprogram, att de glöms bort. Vi får inte glömma de mjuka värden i hundträningen heller tänker jag. Trivseln och det fantastiska bara med att få umgås med hundar och försöka lära sig tillsammans med dem är bra nog egentligen.
Så snurrar tankarna vidare och i mitt huvud samsas idee’r om företagsutveckling och nya kurser med sorg över sjukdom och människors lidande medan maj strålar vidare mot mig. Det är en komplex värld vi lever i. Toppar och dalar, ljus och mörker och en oändlig massa gråzoner. Jag tog Lyra och några till med ut på joggingtur för att skingra tankarna eller får dem att klarna. Japp det stämmer, jag har sent om sidor kommit igång med joggandet men Lyra har fått vänta till nu. Hennes blick när hon insåg att vi skulle spinga idag var obetalbar, den var inte glad så att säga, och jag ångrade en stund att jag inte tagit med en bogserlina. Som tur var fann jag ett koppel i fickan så jag kunde koppla upp henne efter ett tag så inte hamnade helt på efterkälken. Förnedringen var totalt från hennes sida men hon fann sig efter en stund. Joggning är absolut inte hennes melodi, bekväm som hon är. Springer gör man när man jagar men inte annars tycker hon, men vem vet hon kan kanske komma att gilla joggandet som jag?
Min valp växer så det knakar. Är det en springer spaniel jag fått i alla fall och inte en cocker. Hon är snart i storlek med våra vuxna cockrar bara fyra och en halv månad gammal. Jag tänker att hon precis som den svarta unghunden hade kanske har sin stora växtkurva nu tidigt i livet. Den unga svarta var enorm som femmånadersvalp, mätt i jaktlabradorsmått, men sedan stannade växten upp ordentligt och hon blev inte överdrivet stor alls. Baby Till kanske följer samma kurva? Hon är en robust valp med en uppsyn lite likt en uppkäftig groda men skenet bedrar. Särskilt uppkäftig är hon inte. Visst testar hon gränser men hon är rätt mjuk och mild så några större tillsägelser behövs inte. Jag blir hänförd, irriterad, trött och energifylld i en salig blandning av livet med valp, av en ny individ att lära känna och begripa mig på. Men mest av allt bir jag nyfiken. Nyfiken på henne som individ och ur hennes och min relation kommer att utvecklas. Blir vi som ler och långhalm efter ett tag? ”Det hänger på dig” säger slottsherren och tittar upp över glasögonkanten och jag vet som vanligt att han har rätt. Till stor del i alla fall. Inte sätta för höga mål eller hur var det nu?
Och på tal om ursprunget till uttrycket pudelns kärna. Genom följande rader förklaras pudelns sanna beteende träffsäkert av Goethe. Är detta ursprunget till kärnan kanske?
”Det är en pudeltok av sannaste natur.
Du stannar, och han hejdar strax sitt lopp,
du lockar, och han springer mot dig opp,
vad man har tappat, bringer han i knäppen,
i vatten springer han och tar opp käppen.”
– Faust-Tragedins första del, andra scenen; utanför stadsporten
