Räven, katten och alla andra som bor här

Lugnet som infinner sig nr sex valpar ätit frukost, härjat utomhus, kissat på sin nystädade toalettlåda och somnat gott i bädden efter det. Oslagbart. Vi sjunger på sista versen tillsammans nu, valparna och vi även om vi såklart kommer ha möjlighet att fortsätta träffa de små längre fram. På valpträffar och annat. Det ska blir skönt känner jag, de är redo för flytten. Men. Det är alltid något men. Just nu är mitt ”men” att jag fått resfeber. En viss aning av fladdrande små fjärilar i magen och en vag känsla av olust. Den som ofta kommer över mig när jag ska skiljas från någon om än bara för ett kort tag. Jag gillar inte avsked. Så är det bara. Och nu har jag dubbla känslor för valparnas flytt fast jag sa mig inte alls ha det bara för några dagar sedan. I hemlighet går jag och hoppas på ett sent återbud nu, så en av valparna blir min och bor kvar. För på allvar tror jag de här valparna verkligen är de finaste labradorvalparan som någonsin fötts. Partisk, blödig och sentimental undrar jag om det inte rent av är bäst att alla sex stannar kvar här i slottet.

Nåväl. Det kommer bli utmärkt när de flyttar och lämnar utrymme till mig både tidsmässigt och kvadratmetermässigt. Senaste veckorna har de bott i mitt nya kontor i den gamla butiksdelen i huset. Jag hann knappt mer än inviga det innan valparna flyttade in där så nu är jag våldsamt sugen på att få tillbaka det och fortsätta iordningställa och förhoppningsvis få kontroll på mina pappershögar som just nu flödar fritt över de ytor som finns tillgängliga att lägga papper på. Ohållbart i längden förstås men hanterbart för stunden. Tidsmässigt kommer jag få mer utrymme för mina egna hundar när de små flyttat ut. Och stunder att bara sitta still. De stunderna har varit näst intill obefintliga de sista tre veckorna så de är efterlängtade. Och kanske, kanske kan jag avsätta lite tid för utvändig fönsterputsningen medan vi fortfarande kan se ut mot åkern. Vi får se.

Valparna har invaderat köket igen. Det är verkligen vad de gör, invaderar. Överallt är de, allt drar de fram och så kissar de en skvätt in emellan med. Slottsherren sköter basservicen med dem nu medan jag sitter vid köksön och skriver med fötterna högt uppdragna på stolen för att undvika hugg i hälsenan eller blir utsatt för dödsrullning av en stortå. Ont! Vädret överraskande med att bli så där ljuvligt vårigt med tolv grader varmt och sol idag fast prognosen först sagt mulet. Tacksam för det för det gjorde att dörren kunnat stå öppen så valparna kunnat springa in och ut långa stunder under dagen. Förutom det var det väldigt angenämt att hålla kurs i vårsol och vindstilla till skillnad från gårdagen blåst och småregn. Vår lilla hönsflock gillar vårsolen med, de värper så det står härliga till. Vi har ägg överallt och finner ägg överallt. Jag har sett en bild på fina värpreden fyllda med träull, lyckliga hönor och rena ägg så sådana ska det byggas tänker jag. Ett till varje höna är nog att ta i men en fyra fem stycken som de kan dela på tror jag. Vi väntar på att fasaneran ska börja lägga ägg med men där har inget hänt än. Jag vet inte riktigt vad de väntar på men något är det tydligen. En ståtligare tupp kanske? Fast de har redan tre väldigt stiliga. Jag misstänker att kaninerna har något på gång med, inte ägg förstås men kanske ungar. De har sprungit fram och tillbaka med visset gräs i munnen så det dröjer nog inte länge förrän vi möts av gulliga småkaniner. Om inte Katten tar dem förstås. Katter och riktigt små kanin ungar är ingen lyckad kombination och eftersom katten är en riktig Katt med rejäl jaktlust kan det nog gå illa i det här fallet. Vi får leva med den risken tänker jag, han gör så mycket annat gott för oss Katten så vi får ta det onda med det goda så att säga. Inte en enda liten mus har vi sett på flera månader, inte ens i växthuset och där vi har hönsmaten och sorkhålen är betydligt färre de med. Duktig Katt! Vi ger honom mat och ett skraltigt husrum han valt själv och vi ser inte mycket av honom alls. Han håller sig på behörigt avstånd och sköter sitt och verkar nöjd med sitt fria liv. Jag förstår honom och försöker bejaka friheten och inte inkrökta mer än nödvändigt på den. Vill han ha sällskap finns vi här men han får välja själv. Som om något annat ens hade varit ett alternativ med en halvild katt som hastigt bestämmer sig för att flytta in. Vi gillar honom oavsett, trivs med att ha honom här fast vi sällan ser till honom. Han är lite som en hustomte faktikst.

Jämmer. Nu glömde jag räven. Återkommer i rävärendet imorgon.