Redo att axla utmaningen

Fröken Vi är bra i sin rygg igen. I alla fall så långt vi ser och förstår. Hon jazzar fram längs stigarna och det dubbla jämfota hoppen hon har efter sin mor Yes är tillbaka igen. Är inte det ett friskhetstecken så säg? Det är skönt att se henne pigg men lite jobbigt att hantera all hennes energi. Glad och taggad på träningen är hon med såklart(som alltid), så pass taggad att hon gav i från sig ett starttjut när jag skulle skicka henne på den sista kastade apporten i en dubbelmarkering. Inte tillåtet alls förstås så det blev till att hejda henne lite bryskt med rösten och skicka igen och då gick det fint. Gör om, gör rätt. Några dolda kluriga dirigeringar blev det med. De där riktigt raka långa linjerna har vi lite tappat bort genom höstens jakter men istället fick jag tillfälle att stoppa och dirigera om henne några gånger. Det är bra att få träna på det med och skönt att se hur alert hon var på stoppen och hur tålig hon var för omdirigeringarna. En dag gjorde jag dessutom ett generalfel och dirigerade henne till ett område och bad henne söka där utan att hon fick resultat. Det hela var lite ovanligt för goldendamen brukar ha en superb näsa och inte missa någon vittring. Efter att ha sett henne leta en stund påpekade slottsherren lite diskret att jag kanske skickat henne till fel område och jag tvingades inse att han hade rätt. Det blev till att stoppa fröken Vi igen och skicka henne femtio meter till vänster och be henne söka där i stället. Bingo! Det blev en nyttigt träning i att hålla området och sedan låta sig omdirigeras men också en läxa till mig att ha bättre koll på i vilket område jag lägger apporterna. Vi har lite jobb att göra nu, goldenfröken och jag men det ska bli kul att ta tag i utmaningen och starta upp träningssäsongen ordentligt igen, med alla tummarna hårt knutna för att ryggen fortsätter hålla.