Refreshing Balanced Bitterness

Det står så på en ölburk från klassiska Carlsberg. Refreshing balanced bitch tänker jag och syftar på Lyra. För det är ungefär så hon är. Det står probably the best beer in the world på burken också. Jag är säker på att Lyra skriver under på det med, Probably the best cocker in the world. Om inte rent av absolut bäst. Lyra har ett självförtroende utöver det vanliga. Med all rätt tänker jag. Hon känner inte till jantelagar och begräsningar. Som tur är. Idag har hon jobbat på jakt igen, tillsammans med Mer, Boss och Poppy och ett gäng retriever. Hon är mycket nöjd med dagen, och med sig själv. Slottsherren är också till allra största del nöjd. Kul tänker jag, för det är verkligen extra roligt när hund och förare är nöjda samtidigt och har samma uppfattning om hur jakten ska gå till. Det finns nämligen inga riktiga garantier för det när man jagar tillsammans med små cockrar med hornutväxter i pannan.

Jag gillar jaktdagarna. Fattas vore väl annars. Men det händer att jag undrar vad vi egentligen håller på med när vi den ena lediga dagen efter den andra stiger upp i ottan och ger oss iväg i regnet. Men jag gillar det. Timmarna i bilen på morgonen. Samtalen om allt och inget. Tystnaden som uppstår emellan och inte alls är besvärande. Vilandet i den. Att vara i rörelse och upptäcka saker efter vägen. Små förändringar i naturen längs en väg vi kör flera dagar i veckan under hösten. Vi kompetensutvecklar tänker jag. Använder ledig tid till att förkovra oss inom det området vi brinner för mest. Och vår relation. Bygger erfarenhet efter erfarenhet hos oss och hundarna. Fullärd blir man aldrig. Vi lär oss fortfarande om fåglars beteende, hundars beteende och människors beteende, vårt eget beteende, naturens biotoper, vinden och jaktliga händelser. Vi lär oss att se hur påskjutna fåglar tecknar och fatta snabba beslut om när och hur vi ska skicka hundarna. Vilka situationer som kan tänkas uppkomma och hur de kan lösas. I bilen hem reflekterar vi, går igenom dagen och det som skett. Slår våra kloka, ibland rätt trötta, huvuden ihop och analyserar hundarnas jobb och vårt eget agerade. Om jag inte somnar. För det händer emellanåt. Rätt ofta enligt slottsherren. Jag skyller på valpen. Bristen på ostörd nattsömn och sovmorgnar. Har jag tur sover hon kanske hela natten i natt. Tills klockan ringer. Eller inte. Då får jag gå upp och tassa ut i det blöta gräset och mörkret i tofflorna och akta mig för att slå lilltårna i stenarna. Det börjar bli en vana. Den här valpen drabbar mig på så många vis. Bara med sin uppenbarelse och sitt goa sätt. Färgen med. Jag gillar verkligen hennes färg. Fast det skäms jag lite för att säga. För färg är inget avgörande alls och saknar egentlig betydelse. Det är mest fåfänga. Men ändå. Hennes gula färg passar så bra in i hösten och min sinnesstämning. Jag ska med glädje gå ut med henne i natt igen om det behövs. Såklart!