Remember – good things take time, keep going!

Så kommer den välbekanta känslan över mig igen. Den av att känna nya idéer ta form, röra sig någonstans i mitt undermedvetna och försiktigt klättra upp mot ytan där de orsakar ett svagt brus i bakgrunden innan de går över i en stormande brain storming. Ett sundhetstecken. Block och penna plockas fram, står alltid framme i och för sig, stödord klottras ner och växer över pappret. En del ringas in eller markeras och andra står på tvären längst ut i papperskanten som så det kan blir när något egentligen redan är fullt men jag absolut ändå inte vill säga nej. För mig är det ett tecken på välmående när idéerna tar fart, ett tecken på en kropp och ett sinne i balans. Att få tänka och skriva, fundera och omsätta idéerna har en tydlig terapeutisk effekt. Som hundträning. För mig alltså.

Har sagt det flera gånger i år redan, det vet jag, det om de olika månadernas makalöst fina väder. Mars är inget undantag. Så mycket sol, så mycket vårkänslor. Mer mars än så här blir det inte. Kalla nätter hjälper till att hålla vårens smygande med. Våren kastar sig inte över oss utan kommer långsamt smygande. Så fint. Mars är en av mina tolv favorit månader. I kväll säg det bli stor chans att se norrsken över hela Sverige. Jag hoppas kunna hålla mig vaken och se. Varför pratade det aldrig om norrsken förr undrar jag? Det känns som en ny företeelse som dykt upp på senare tid. Har norrskenet dragit sig längre söderut eller har breddgraderna förflyttats eller pratades det bara inte så mycket om norrsken förr? Säg mig den som vet. Vackert är det i alla fall och kul att få se.

Valparna har tagit kvällen nu och vi har påbörjat nedräkningen. De är snart redo att lämna boet för nya äventyr. Idag har de tack vare det trivsamma marsvädret kunnat vara utomhus ett par timmar. Det är härligt med mjukt gräs under fötterna och jord att gräva. Men allra bäst är det med sällskap, De älskar verkligen när någon av oss eller en gäst sätter s hos dem i inhägnaden. Närhet är viktigt. Och de kommer så gärna och visat upp allehanda fynd eller biter i tillgängliga stortår. Brottningsmatcherna är många och det händer någon blir förbaskad på riktigt emellanåt och fräser som en ettrig katt. Det gör små gropar och gnags på benknotor och skuttas och gör kullerbyttor. Balansen är inte den allra bästa än även om de tar sig fram förvånansvärt snabbt. Det gör Lass med för övrigt. galet snabb är ho den lilla cockern. Listig och påhittig med. Hon tittade längtansfull från hundgården mot hagen som ar fylld med valpar och människor på gräsmattan, Och leksaker inte att förglömma. Tre gånger lyckades hon rymma från hundgården genom att gräva undan en liten skyddsbarriär och trycka sig ut. Sedan kom hin i full galopp till hagen och oss och ropade glatt ”här är jag!”. Jo vars tyckte jag och bar tillbaka henne de två första gångerna och släppte in henne i hundgården igen. Tredje gången tyckte slottsherren jag skulle släppa in henne i valphagen istället. En söt liten cocker får ju ändå som den vill till sist så varför inte tänket jag och släppte in henne till valparna och besökaren. Hon blev så glad. Så belönad för sin påhittighet med att rymma att hon kommer bli en mer övertygad om sin förträfflighet. Min alldeles egna lilla Houdini. Det slår mig att det är tut att hennes monstertendenser stillats sig för om hon var både monster och Houdini samtidigt att det troligtvis varit mer än jag klarat av. Ibland är det tur man tilldelas saker i omgångar och inte allt på en och samma gång.

Lass har faktiskt överträffat sig själv i helgen. Överträffat mina förväntningar om henne om inte annat. Hon har fått vara med Till och mig på apporteringsträning ned slottsherren och Lad. Visat prov på uppförande, stadga och koncentration långt över vad jag vågat hoppas på. Visst, vi har verkligen tränat hon och jag. Gått i vår ensamhet och tränat med ordning och reda i fokus och medvetande. Övning ger färdighet, den gör faktiskt det, men man behöver avsätta tid för att öva för det kommer inte av sig själv. Någon måste göra jobbet och i det är fallet är det jag som är någon. Det föll alltså på min lott att se till att träningen blev gjord. Jag är nöjd med mig själv i det avseendet. Över fliten och min konsekvens. Jobbet är inte färdig på långa vägar såklart. Det vore onekligen att hoppas på för mycket. Lass och jag har betydligt mycket mer att tran på men med resultatet jag såg i helgen i åtanke knns det inte omöjligt alls. Lass känns inte omöjlig. Hon känns rolig och jag känner mig försiktigt optimistisk. So far so good.