Rise and shine

Wakey, wakey! En ny dag kallar. Unga Lad verkar ha glömt bort det för han somnade igen efter att ha nattvandrat ner till de andra och lagt sig tillrätta bland varma hundar och fällar. Typiskt ungdomar tänker jag. Han är ändrat sitt nattvandrande en del. Nu går han inte runt på övervåning och väcker mig genom att hämta tofflor och trycka upp i mitt ansikte eller slå svansen mot sängen. Han förstod nog att vi inte uppskattade det. Nu smyger han bara upp. Tar sig obemärkt förbi kompostgallrena och tassar ner för trappan. Jag vaknar först när grinden där slår igen efter honom. I början när han gjorde det så ångrade han sig när han väl kommit ner, blev olycklig och ville upp igen. Vilket så klart inte gick eftersom grinden går åt fel håll och slottsherren överhuvudtaget inte vaknar när Lad går ner och jag inte har någon lust alls att kravla ur sängen mitt i natten för att gå ner och öppna för den nattvandrande cokern. Det finns märkligt nog gränser även hos mig när det gäller söta cockrar. Nu smyger Lad ner och går och lägger sig och så märker vi inte av honom mer förrän vi går upp när väckarklockan ringer. Jag tror det är någon sorts frigörelseprocess han håller på med. Stor nog nu att släppa taget om slottsherren men bara lite grand. Uppenbarligen inte riktigt helt än för han sover fortfarande minst halva natten nedanför husses säng och vill absolut med upp varje kväll.

Gulliga Lillie däremot sover hela nätterna nere nu. Hon släppte taget om slottsherren lite snabbare. Hon valde det helt själv men jag tror mest det berodde på hennes skräckblandade förtjusning för trappan. Mest skräck troligen, inte mycket förtjusning alls faktiskt. Jag undrar om hon har höjdskräck kanske, för till och med när slottsherren bär henne ner för trappan klamrar hon sig fast som en apunge runt hans hals. Uppför går däremot betydligt bättre, då kan hon tänka sig att gå själv till och med. Alla är vi olika, så även hundarna med våra styrkor och svagheter som bara är lite olika fördelade över olika områden.

En av gulliga Lillie styrkor kommer nästan helt säkert även i fortsättningen att vara vatten och vattenarbete. Där räds hon ingenting vad vi kan se än så länge. Hon kastar sig frejdligt ner i varje dike och sjö för en simtur. Att plaska runt i pölar är hon däremot inte så noga med. Det ska vara simdjupt vatten. Besvärliga i gångar och sådant verkar inte vara något som bekymrat henne vid de spontanbad hon hittills gjort. Någon regelrätt vattenträningen har hon inte hunnit får för hon var för ung i somras men av det vi ser av hennes tydliga vattenpassion lär det inte blir några problem. Hon är dessutom utrustad med en rejält tjock päls med mängder av underull. Det är säkert en av anledningarna till att vinterbaden är extra njutningsfulla. Hon fryser inte i första taget. Om man nu behöver välja så måste jag ju säga att det är långt mycket bättre att hon är orädd för vatten än för trappor för särskilt många trappor lär inte dyka upp jakterna, det gör däremot vatten mer eller mindre hela tiden. Fast allra helst vill man förstås att en hund inte ska ha några rädslor eller tveksamheter alls, problemet med det är bara att perfekt inte finns. Och hade det funnits hade vi förmodligen lyckats leta upp något fel med det med. För de flest av oss har en tydlig tendens att liksom aldrig vara riktigt nöjda. I Olof Röhlanders “peptalk”( eller vad vi ska kalla det) stod det för några dagar sedan “låt inte ett fel väga tyngre än 200 rätt”. Det tycker jag var bra att reflektera lite över. För visst är det väldigt lätt att hänga upp sig på EN svaghet hunden har i stället för att se ALLA de andra styrkorna.

Min egen unghund, den svarta långbenta Min, har många fina styrkor. Vad hennes(största) svaghet är tror jag mig ha räknat ut nu. Hon är i motsats till sin lillasyster inte särskilt noga med bad. I alla fall inte om det inte är ordentligt varmt. Kan hon hitta vägar förbi diken med iskallt vatten så väljer hon dem gärna, alternativt så tar hon till sina långa ben och hoppar smidigt så långt hon bara kan för att slippa blöta ner sig. Smart hund tänker jag, och smidig är hon som sagt så hon klarar sig ofta torrskodd. Hon är inte den som kastar sig handlöst i, istället kommer hennes mer eftertänksamma sida fram. Hon överväger noga om det finns några alternativa lösningar innan hon håller för näsan och hoppar. Ungefär så är det jag ser henne och gissa om jag känner igen mig i det, ha ha. När vattnet är varmt igen ska vi lägga en del träning på det här. På själva i gångarna och att inte fundera så mycket. När hon kommit i simmar hon bra och gärna och har inga problem med långa avstånd på vatten. Hon verkar överhuvudtaget inte stressad av elementet vatten då. Det handlar mer om själva steget innan hon fått doppat sig. Så det är det vi ska fokusera på när badtemperaturen blivit vänligare. En träning som för övrigt skulle passa mig själv bra också. Jag älskar nämligen att bada men är alldeles för tveksam vid i gångarna…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top