Russinen i kakan

Sommaren sista suck. Eller sommaren som inte ville ge upp. Underbart hur som helst. Varje kväll jag sitter på altanen tror jag är en sista. För i år. Men så kommer där en ny. Och ännu en. Tjugogfem grader idag fast vi är en bit in i september. Eftermiddagen bjöd på bad. Troligen årets sista för min del eftersom jag egentligen inte är någon vinterbadare. Än i alla fall. Vi hade med oss den svarta unghunden, valpen och Lyra till badet. Av någon anledning blev det de svarta tikarnas tur idag. Prioriterade. Valpen var överväldigad av vattnet. Det var ett tag sedan sist och hon simmade första stunden med höga frambensrörelser och plask innan hon kom  ihåg att använda bakbenen ordentligt. Sedan så. Unghunden nöjessimmade och hämtade en del bollar som kastades till en henne. Hon hämtade några extra bollar med utan att ha blivit skickad men det bjöd vi henne på. För hon är den sortens hund som kan kosta på sig att vara lite småbusig och knalla ibland. Så lätt att plocka tillbaka. Mjuk och följsam mitt i det burdusa kraftfulla. 

Igår var det jaktprov igen. B-prov i nybörjarklass där jag hade uppdraget att var provledare. Vilken fin dag vi hade! Som vanligt funderade jag dagarna innan provet över varför jag ger mig på sådant här. När kaninerna vägrar tina i rätt tid och alla förberedelser ska klaffa och uppgifter samordnas och det mesta känns ansvarstyngt och smått krångligt. Det här är sista gången tänker jag då. Trött så in i norden. Och lite nervös. Jag vill ju att alla ska bli nöjda. Sedan är det prov och nästan omgående tänker jag då på hur roligt det här ändå är. Med alla dessa människor och hundar och genast funderar jag över när nästa prov skall anordnas. Det svänger fort och tur är väl det. När det blir nästa gång återstå att se. Provdagen flöt på fint och allt avlöpte väl men som vanligt på provdager efter trettiotvå kastade markeringar för min del funderar jag en del. På vilka delar som behöver tränas mer och hur man kan få till den träningen på bästa sätt. För visst var det så att det fanns en del brister hos de startande ekipagen. Fotgående, följsamhet och avlämningar bland annat. Grunderna. Saker som behöver tränas mer och befästas bättre innan nästa provstart. För att hunden ska ges en ärlig chans till en rättvis bedömning. Så det klurar jag lite över nu. Hur vi ska får till mer träning i både grunder och mer träning i provliknande förhållande där nerver och publik och sådana saker ställer till det. För det gör det.

Visst fanns det riktigt fina bitar med. Inte att förglömma. Unga hundar som visade riktigt fina egenskaper. Hundar som kommit riktigt långt i sin träning tillsammans med förarna trots rätt stort motstånd. Förare som förde sin hundar föredömligt, lågmält och med få signaler. Hundar i fin balans mellan samarbete och självständighet. Russinen i kakan. Dem ska man ta tillvara på. Efter en god natts sömn har jag lättare att se dem. Värdesätta dem. 

På söndag ska jag starta själv på prov. Med golden fröken Vi. Lite nerver igen och några diskret fladdrande fjärilar i magen. Jag låter dem vara där, vet att de behövs för mitt fokus. Bortförklaringarna börjar redan hopa sig. Försvaren ifall provet inte går som jag tänkt. Så dumt av mig att anmäla till prov när jaktsäsongen är igång. Ogenomtänkt. Det vet väl alla hur olydnaden dem kommer som ett brev på posten då. Hur hunden föredrar varmvilt framför kallvilt. Och Vi och jag har inte jobbat ihop oss än. Faktiskt. Vi är kanske inte redo tillsammans. Dessutom startar jag först på morgonen och vinden kommer troligen att vara stilla. Svåra vittringsförhållanden ni vet. Ett löp är vänta till slutet av året med. Kanske hormonerna redan börjar svaja? Så där kan jag hålla på. Tills jag påminner mig om att jaktprovsstarter görs på helt frivillig basis. Det finns inget tvång någonstans. Inga krav. Fåglarna i det här fallet är reda döda. Världen kommer att se i stort sett exakt likadan ut efter vår provstart och jag faller inte av ett misslyckande. Det vet jag helt bestämt. Medan fröken Vi är fullt fokuserad på en dummy som kastats en bit bort passar jag på att fläta in fingrarna i henne rufsiga päls och lägga kinden mot hennes mjuka öra. Njuter kort av stunden och samvaron.

På morgonens promenad springer hundarna fritt runt mig nere i mossen. Vi har det skönt. Avkopplat i dubbel bemärkelse. Jag hör ett annorlunda fågelkvitter nära mig och undrar vad det kommer ifrån. Vilken sorts fågel. Det är ingen fågel alls visar det sig utan procketcockerns som slagit sig och kommer hasande och kvittrande emot mig. Jag förmanar de andra hundarna så det låter henne var medan jag lyfter upp den nio kila lätta cockern i famnen och lägger henne på rygg i mina armar. Där ligger hon sedan alldeles stilla och blundar medan jag undersöker det onda. Efter en stund känner jag den hennes lilla svans slå mot mig och och jag förstår att det som varit har gått över. När jag släpper ner henne igen springer hon glatt i väg precis som vanligt. Utan hälta. En stunds närhet och omtanke vad var som behövdes. Den här gången. Fina lilla hund.

Den svarta valpen kikar på mig med sin uttrycksfulla blick. Levande. Hon har nog gått upp två kilo sedan magen rättade till sig. Minst. Pigg och vaken och alert. Först nu efteråt förstår vi att hon varit mer påverkad än vi trott. När hennes sanna jag visat sig igen. Huliganen. Houdini. Pirayan. Fyra tänder har ramlat ut. Fyra små incisiver. Hon ler med sin glesa tandrad mot mig. De vita hårstråna på på underläppen finns fortfarande kvar. Galet söt. Rätt krävande. På golvet ligger mängder av träflisor från sopborstens skaft. Livet utan valp är väldigt mycket enklare men förbannat mycket tråkigare. Slottsherren har stora förhoppningar om henne. Med ett brett leende berättar han för mig hur ihärdigt hon letade efter en boll i det höga gräset. Det blir bra det här säger han och jag tror honom. Hans magkänsla brukar stämma. Oftare en min retligt nog. Jag är för naiv och vill för mycket. Så innerligt gärna. Valpen är totalt ovetande såklart. Om framtiden, våra planer och fåglarna hon ska hämta. Det kommer sedan. Längre fram kommer hon att bli varse. Och älska det. 

Senaste tiden har jag tagit del av flera webinarier. Inom hund såklart. Fast inte just retrieverträning. Inspirerad plockar jag russinen ur kakan. Skriver ner och samlar dem i min anteckningsbok och närmast hjärtat. Eller är det själen? Redo att ta fram och påminna mig om i träningen och utbildningen av hundar och människor. Vi har mycket att lära av varandra. Fylld av flow tränar jag nu den unga svarta med påspädd motivation. Ledsnar du inte undrar någon. På att träna egna hundar när du jobbar med så många andras hundar. Inte än tänker jag. Inte än. Bara jag får sova ostört mellan varven. Utvilad och återhämtad är jag stark och motiverad.