Så blåögd är jag
Jag har några serier jag följer på tv så här i november. Tv och tv förresten, det är mest appar och mobil nu. Men i alla fall. Det är ytterst sällan jag ser på serier och filmer annars men nu i mörkret passar det fint med lite tvserienedvarvning. Jag ser på brittiska och danska kriminalserier mest. Och en svensk. Tre stycken följer jag nu och jag ser dem på svt och fyran men har redan avverkat veckans tre avsnitt så nu får jag vackert vänta till nästa vecka. Om jag inte faller för frestelsen och betalar för fyrans premiumversion för då kan jag se alla avsnitt i rad på en gång. Men det gör jag inte för jag tycker det finns en tjusning i väntandet. Längtan. Jag gillar att ha något att se fram emot och känna den lyckan fram på dagen på tisdagen när jag kommer på att det är just tisdag och jag har ett nytt avsnitt att titta på till kvällen. De är de små stunderna som gör det. Men nu har jag avverkat veckans avsnitt som sagt och får finna nig att vara i längtansläge några dagar till. För tillfället gör det förresten inget med ett avbrott för jag har en spännande bok att läsa. En som utspelar sig på Island och handlar om (inte helt oväntat) ett mord, en polis och en barnpsykolog. Det karga isländska landskapet och den kyliga miljön i arbetsgruppen beskrivs så tydligt i boken att jag fryser när jag läser den och behöver en extra filt ovanpå täcket.
Jag har jobbat på dagen idag, haft fredagsgruppen här efter ett längre (ofrivilligt) uppehåll. Så fint att ses igen! En riktigt bra träning fick vi till med, med efterföljande analyser och reflektioner. Det är givande med analyserna efteråt. Gärna på ett någorlunda konkret sätt som till exempel att ställa sig själv några frågor att svara på efter träningen. Med hjälp av de svaren blir det enklare att se tydligare vad som behöver tränas nästa gång, och när man blir klar över det är det lättare att göra en tydligare plan för kommande träningspass, som man sedan analyserar med samma frågor för att planera nästa träning. Och så vidare. Allt för att få lite mer struktur i det man tränar och för att fortsätta navigera sig framåt. En viss tidsbesparing blir det med, Genom att förbereda träningen innan man går ut, enbart i tanken eller genom att skriva ner det på papper sparar man lite tid med, eller åtminstone effektiviserar men träningstiden och det kan ju vara bra. Men den den allra största poängen med att ha planen klar innan man går ut är att det blir en märkbar tydighet i det. När man vet i förväg vad man ska träna och vilket upplägg man tänkt sig genomsyrar det också tydligheten gentemot hunden. Det är det bästa vinsten med planeringen tycker jag.
Jag borde vara lite bättre på att göra det själva med tänker jag. Anteckna i huvudet eller på papper. Några tankar om varje hund efter avslutade pass. Till stor del gör jag det nog redan men jag skulle kunna bli lite tydligare. Men med alla mina unga hundar skulle jag väl bli så fast vid antecknandet om noteringar för var en av dem, för det finns sannerligen en hel det att skriva ner, att jag inte hann ut att träna innan solen hunnit gå ner. Jag kom förresten in med två yngsta för en stund sedan. En gemensam runda för dem båda idag då dagsljuset inte räckte till för den uppdelningen jag föredrar att göra. Det är lite underligt hur det är med de två yngsta nu tänker jag. Lite av ombytta roller. Lass, monstret, har blivit en mycket duktig och prydlig storasyster som i huvudsak håller sig vid mina ben under promenaderna medan lille explosiva Pal är överallt och ingenstans och nästan tenderar att ta över monster titeln. Men bara nästan såklart för det vill till matcha monsternivån Lass var i när hon var som värst(bäst enligt henne förmodligen). I grunden är de två yngsta väldigt olika tänker jag, om jag hårddrar det är en mjuk som smör och den andra hård som sten och det är en angenäm men aningen komplicerad balanasakt för mig att växla emellan dem. För den yngsta lilla som är den största räcker det med att tilltala i lite barsk ton för att han beskedligt ska sätta sig ner med något slokande uppsyn och lyssna noga, den andra däremot, den äldsta lilla, där behövs det lite mer för att allvaret ska nå fram och ta form. Vi får väl se vad det hela landar om några år. Hur utvecklingen går och om jag klarar att lyfta deras förmågor på rätt sätt. Men så blåögd är jag, att jag vill tro att det går bra.
