Så hamnade vi där
I ett väntrum någonstans i Västsverige. För visst hamnade jag där. Vågade inte annat, klarade inte fullt ut att lita på min egen bedömning av Lyras tillstånd. Så vi fick en tid och åkte. Veterinären såg samma som jag hos Lyra, det stela och det onda och det hängiga lilla cockerhuvudet. Men där tog det stopp även för henne. Hon såg inget mer. Hittade inte heller felet men en hel del livshotande kunde uteslutas och det var verkligen gott nog. Alldeles gott nog när man som jag redan målat fan på väggen flera gånger om. Det var en psykologisk fullträff att åka till djursjukhuset, oron släppte taget om mig och lättad kände jag mig nästan matt och plötsligt sömnig. Det gjorde gott med veterinärbesöket för Lyras del med för hon blev plötsligt pigg och rörligare. Ett hål i plånboken senare känner vi oss båda på banan igen. Lyra ska vila och äta antiflammatoriska tabletter i en vecka och är det inte bättre av det blir det en ct röntgen av nacken. Men Lyra är bättre redan nu. Huvudet är upp och hon slokar inte längre. Magiskt. Kan de vara den psykologiska effekten av att få komma till veterinären och vara i händelsernas centrum eller är det måhända den smått telepatiska överföringen emellan förare och hund som ändrade riktning när min oro släppte taget? Gick det onda som bara dök upp över av sig själv lika fort som det kom eller kom kanske veterinären åt någon punkt under behandlingen så det onda löstes upp? Det är nog bara Lyra som vet och mig kvittar det. Bara hon är frisk.
Jag gillar djursjukhusens väntrum. Trivs med att sitta där en stund. Det verkar kanske något makabert för de flesta som vistas där gör det ju inte direkt för nöjes skull. Inte jag heller förstås men jag gillar att se flödet av människor och hundar och möjligheten att betrakta dem lite utifrån. Idag fick jag följa en käck doodlenågonting vars husse avslöjades som spruträdd och se en annan husses glädje över att får reda på att det inte var så illa med hundens hjärta som han befarat och ytterligare en husse som glömt bort hundens försäkringsuppgifter. Hunden till den senaste hussen, en svart lurvig i riesenschnauzer storlek lade sig platt på golvet när den fick en tratt över huvudet och trots ihärdiga försök av veterinären och lite mindre ihärdiga av hussen låg den stora hunden som fastlimmad mot golvet. Det slutade med att en annan hunds lite yngre och troligen betydligt starkare husse erbjöd sig att hjälpa till att bära den stora lurviga ut till bilen och så blev det. Men han fick bära själv för den lurvigas husse förklarade att han hade ryggproblem och gjorde bäst i att avstå. Det var så dråpligt alltihop på något vis och såg galet komiskt ut när den yngre hussen, efter att först mycket artigt frågat hunden om lov, hivade upp den lurviga i famnen medan den rättmätiga hussen fortsatt höll ett stadigt tag i kopplet och ledde hunden ut från djurkliniken. Efter trippade den yngres flickvän med deras egen hund. En stor, lugn och väluppfostrad hund av pitbullvariant med kuperade öron. Såklart. Har jag sagt att jag älskar hundar? Och människor.
