Så skönt att se henne glad
Nedför trappan igen. Tidig morgon. Lillie lägger frambenen runt slottsherrens hals och kramar sig fast. Uppför trappa har hon lärt sig gå nu. Men nedför, hua! Hon behöver bäras ett tag till. Det är hon tydlig med. Kompakt novembermörker, flera minusgrader och huvudet fullt av ideer. Glad att få vara med. Trycker på knappen till vattenkokaren och ställer äggkastrullen på spisen. Samma sak varje morgon. Goda vanor gör min dag.
Måndagsmorgon betyder enligt de goda vanorna bokföringsmorgon. Men det blir annat idag. Jag har roligare saker på gång. Vanorna får brytas. Solen skiner och unghunden ska tränas. Det var länge sedan solen sken nu. Förutom igår. Gråvädret kom liksom emellan. Men idag ska så. Jag är nyfiken på unghundens fortsatta utveckligt. Att se den och fortsätta vår resa. Ett träningsschema hägrar. Har så gjort länge men jag har som bekant svårt för det där med strukturen. Men jag har en mall att följa och försöker hålla mig till den. Det får bli en bokföringstisdag istället. Funkar säkert utmärkt det med.
Fröken Vi är verkligen bättre. Hon har inte ont någonstans nu bedyrar hon övertygande och anser sig absolut kunna gå med på morgonpromenaden. Jag säger nej. Av säkerhetsskäl. Men det är svårt när jag ser de bedjande goldenögonen, steppandet och den glatt viftande svansen. Det är härligt att se henne glad igen. På morgonpromenaden kommer Lyra bort. Sådant händer inte egentligen. Hon är hunden som under fem års tid aldrig varit längre bort en femtio meter från mig på en promenad. Nu hittade vi henne ingenstans. Till en början var jag arg. Skithund som inte håller koll. Jag visslade och ropade men ingen Lyra. Den andra hundarna lyssnade efter henne. Medan klockan tickade kom oron. Jag såg en en bild av henne liggandes död i skogen med slutna ögon. Uppfläkt av en vildgris eller ihjälsparkade av en dovhjort som inte ville störas under brunsten. Eller på botten av en djup stenklippa oförmögen att ta sig upp. Så vi letade. Klättrade upp för berget där vi såg henne sist, femtio meter ifrån där vi stod och väntade. Ropade igen. Visslade. Plötsligt var hon bara där mitt ibland oss. Inte andfådd, inte orolig, inte blöt och ingenting annat heller. Bara lugn och obekymrad. Nöjd. Lättnaden blev enorm. Hon tittade misstänksamt på mig. undrade väl varför jag förde väsen. Vad hon gjorde i bergssluttningen har jag ingen aning om mer än att hon fullkomligt struntade i mina smått desperata inkallningsförsök. Puh.
