Så var det dags igen
Nu är hon här. Flockens nya medlem labradrorvalpen ”Min”, eller Huntingmates Cumin som hon heter i stamtavlan utfärdad av danska kennelklubben. Min nya valp. Som alltid med en ny valp är förväntningarna höga och stjärnstatusen glittrar såklart redan om henne i mina drömmar. I verkligheten vet jag att det ser lite annorlunda ut, mycket vatten ska rinna under broarna innan vi är där. Om vi nu kommer dit. Det är många önskningar som ska slå in. Hur som helst ska vi har roligt längs vägen och glädjas över varje frisk dag tillsammans.
Jag bär henne ner för trappan i tidig morgontimma, borrar ner näsan i hennes mjuka päls och livet med valp kan börja.
Min tog den långa resan hem bra, hon varvade mellan att sova vid mina fötter, leka med diverse saker på golvet, bita sönder min sko och sitta i knät. Hemma fick hon bekanta sig med flocken och trädgården innan vi klev över tröskeln till slottet. Hon verkar trygg och lättsam och har tagit det hela med ro. Just nu har hon rullat ihop sig i bädden vid mina fötter efter att ha lekt en stund och ätit frukost. Jag hade glömt hur viktig maten är för en labradorvalp, jag tänkte inte på den den omedelbara hungersnöd som drabbar labradorvalpar ungefär två minuter efter att de har vaknat. Men nu är jag påmind, Min verkar vara likadan som alla labradorungar vi haft, det vill säga väldigt hungrig och jag måste nog komma ihåg att ställa valpmaten i blöt på kvällen innan vi lägger oss om valpen ska överleva morgonstunden. Matlusten är ett gott tecken tänker jag, ett tecken på att hon tagit flytten bra och inte är orolig. Så är hon lite äldre med, femton veckor och lite mer världsvan än en åtta veckors valp. Det gör säkerligen gott när man flyttar hemifrån. Jag ser fram emot att lära känna henne nu, hon verkar vara en valp lätt att ta till sig. Ibland händer det att man drabbas av den omedelbara kärleken en blick från en ung valp kan ge. Det känns så med henne. Förmodligen för att hon är kontaktsökande, tittar mig djupt i ögonen och krafsar med framtassen mot min arm för att få uppmärksamhet och komma upp i famnen. Vem smälter inte för det?
Det skulle väl vara Lyra då, hon är inte så lättflirtad minsann. Fast valpen tycker hon är okej, hon kunde till och med tänka sig att showa lite och springa två hysteriska cockervarv på gräsmattan framför valpen. De andra hundarna i flocken blev så förvånade att de stannade upp och undrade vad den värdiga drottningen tog sig för. Valpen gömde sig för säkerhets skull bakom slottsherrens ben. Man kan ju ändå aldrig veta helt säkert med främmande cockerdamer. Övriga flockmedlemmar tog emot valpen med jämnmod. Okej, en till i gruppen tycktes de säga när de välkomnade henne. Inte överentusiastiska kanske men inte heller avvaktande. Rota verkade bli glad för en ny lekkompis men inledde med en avledande ”leta efter fåglar som inte finns i det höga gräset” manöver. Jag studerade henne och funderade över varför? Kanske var det hennes sätt att hantera det nya mötet och låta valpen vänta lite. Plötsligt lite mer vuxen eftersom hon börjat löpa? Inte vet jag men efter ett tag var det full fart på det två. Labradorvalpen är betydligt större än mycket lilla Rota men också betydligt klumpigare så det fanns inte en chans att hon skulle kunna hänga på den lilla cockern i svängarna. Bra faktiskt för de två kan leka ihop med minimal skaderisk.
Nu är hon är som sagt, den nya valpen, och livet sätts lite på ända igen. Eller så blir det istället precis som vanlig här i slottet eftersom vi brukar snitta men minst en valp per år. Mycket går på rutin numera. Lyckan över en ny valp kanske inte längre är lika påtaglig men inte heller oron och rädslan över att göra fel. Livet med hundar och små valpar är mer avslappnat nu för tiden, lite mer vardag. Fast oron över trasiga leder och andra katastrofer är förstås ständigt närvarande, om man tillåter sig tänka på det. Så jag avstår de tankarna så gott det går då det måste anses dumt att lägga energi på att oroa sig för saker som man inte ens vet om det kommer att inträffa. Bättre då att ta skiten när den kommer, OM den kommer.
