Sakletare av rang
Två labradorer och en cocker i en biabädd av mindre storlek. De tycker om trängsel och närhet. Särskilt cockern. Jag vet egentligen inte om labbarna är så noga med trängseln på riktigt men de accepterar den. Låter den bruna cockern trampa över dem, snurra ett varv och klämma sig ner för att lägga sig tillrätta mot de varma labradorkropparna. Vänskap kan se ut många sätt tänker jag och tittar på hundhögen i bädden. I andra änden av rummet står en ensam liten tygbädd, i den har fröken Vi rullat ihop sig som en räv. Hon vilar bäst ensam utan trängsel av varken cockrar eller labradorer. Jag hittar henne nästan alltid så, ensam i någon av bäddarna eller utsträckt på golvet. Inte tätt ihop med de andra. Nära är okej men ”päls mot päls” är överskattat enligt Vi. Jag förstår henne, trängsel är inte mim grej heller. Det är tur att vi får välja tänker jag och viktigt att se till att varje hund får det utrymme den behöver både fysiskt och mentalt. Människor med förstås, fast med dem är det lite enklare att förstå behoven eftersom vi faktiskt kan tala om vad vi känner och trivs med. Hos hundarna behöver vi vara vakna för att tyda andra signaler och försöka förstå.
Tikarna släntrar in på köksgolvet nu. Eller släntrar var väl att ta in, de vräker sin in över köksgolvet med glada tillrop över den nya dagen och dess möjligheter till träning och samvaro. Livslust i kvadrat. Underbara hundar! Efter en mycket kort stund dröser de dock ihop igen, utspridda i köket där de suckar smått uppgivet med hakorna mot golvet. De vet att jag ska diska först, plocka undan och få på mig alla vinterkläder innan något händer men de väntar troget på det roliga som ska ske när jag äntligen blir klar.
På morgonpromenaden använde vi den vackra frostiga morgonen till att leta lite tennisbollar efter vägen. Jag inbillade mig att det skulle var lite extra svåra vittringsförhållanden med tanke på den tidiga morgonen och frosten och tänkte att det passade bra att öva då. Nu visade det sig inte vara särskilt svårt alls att finna bollarna men vi hade kul i alla fall förstås. När bolletandet var slut hittade Lakrits en värdefull illaluktande hjortskalle som han stolt bar med hem och Lyra fann en underkäke. Dessa sakletare till hundar. Kanske de tänker att det kan vara bra att ha ett lager ifall vi skulle glömma att ge dem mat någon dag. Jag som vet att just det inte kommer att ske packade omsorgsfullt ner den illaluktande skallen och käken i en påse förpassade dem till soptunnan när inte Laktis och Lyra såg på.
