Scolopax rusticola

I gryning gick jag med hundflocken i sjumilamossen. Som troligen är mer sjukilometersmossen i verkligheten. Men den känns stor och outforskad. Mossen är bra att gå i, det är tyst och stilla och vi delar den bara med de vilda djuren. Det blir ett bra fyspass också med höga benlyft över tuvorna i den ojämna terrängen och hundarna kämpar på och bygger säkert en och annan extra muskel. Den svarta unghunden stötte en morkulla med närkontakt och såg snopet efter fågel när den lyfte i stort sett under hennes mage. Det förvånade mig att den tryckte så bra, som jag känner morkullor brukar de vara flygga och lyfta ett bra tag innan vi kommer in på dem. Men idag var det annorlunda.

Morkulla (Scolopax rusticola) är en fågel inom familjen snäppor som förekommer över stora delar av de tempererade och subarktiska områdena av palearktis och som olikt många arter i familjen påträffas i skogsområden.

Det har varit isande kallt idag, något som jag inte märkte så mycket av nere i mossen när jag kämpade över tuvor och vattenhål men kylan märktes desto mer under arbetsdagen. Det var verkligen otäckt kallt i blåsten på fälten så under eftermiddagspasset hade jag så mycket kläder på mig att det var svårt att röra sig. Men det var det värt. Det har annars varit så många fina hundar och människor här idag så det värmde upp hela tillvaron trots kylan. Jag upplevde små stunder av lycka i ögonblick som skymtade förbi flera gånger under dagens träningar. Små sekvenser när tiden tycks stå stilla och närvaron är total. Jag såg samarbetet mellan hund och förare visa sig och jag såg framsteg ekipagen gjort med tålmodig träning och förståelse. De korta ögonblicken av lycka som dyker upp nu och då bör man ta in och ta vara på så mycket det bara går. De är sällan särskilt långvariga men väldigt värdefulla och uppskattade när de kommer. 

Ett kort sådant ögonblick fick jag med min egen svarta valp (eller är hon unghund?) i morse med. Vi tränade vidare på vårt höstpyssel inomhus i mörkret med att hålla apporten och lämna av fint. Steg ett är avklarat och nu jobbar vi med steg två. Det då hon ska kunna resa sig från sittande och gå mot mig och utan att släppa apporten. Hon har lite svårt för multitasking den lilla och tyckte att det var en grej för mycket att hålla reda på när hon skulle gå och bära apporten samtidigt. Den är en sak att hämta apporter på träningen utomhus och klättra upp i min famn för att lämna av och en helt annan att bära inomhus på ”lydnad”. Men hon förstår fort hur jag vill att det ska vara och klarade snart av uppgiften. Vi löste det i fint samförstånd och belönade oss sedan med en kram innan te och en frolic. En bra start på dagen.