Shortcut
Jag har ingen valp just nu, den yngsta hunden är på god väg att bli vuxen, stor har hon varit sedan länge. Så det är tur jag har evighetsvalpen Rota, den söta lilla cockern som jag nästan får plats med i västens ryggficka. Hon kommer nog aldrig bli varken stor eller vuxen tror jag och det passar mig rätt fint. Nyss hukade hon sig på köksgolvet med de långa öronen hängande ner på golvet och blicken fokuserad på en liten svart spindel. Hon lade försiktigt tassen på spindeln men tydligen kittlade den på trampdynan för hon kastade sig snabbt tillbaka. Viken rolig lek! Hon är verkligen valp fortfarande. Alla dagar. Att hon fyller två i vår låtsas vi inte riktigt om.
Vilken dag vi fick idag. En riktig väderbonus dag. Snön hade nästan smält bort under natten och milda vindar och åtta plusgrader drog in. Sol på det och närheten till våren blev påtaglig. Högst njutbart. Okej att jag fick lera långt upp på benen och hundarna blev helt nerstänkta ute på fälten. Jag tar gärna det nu. Det är dags.
Vårkänslorna gjorde att jag öppnade dörren till tunnelväxthuset med och pillade ner fröer i krukor och en pallkragen. Jorden hade inte riktigt tinat än men ytan var så pass okej att jag kunde mylla ner fröerna. Nu är det bara att vänta och låta tiden ha sin gång. Jag hoppas på tidig spenat och späda salladsblad. Under vintern har jag inte saknat odlingen alls, inte tänkt så mycket på den överhuvudtaget. Men idag när jag stod där med händerna i jorden och fröpåsar högt och lågt kom odlarglädjen över mig med full kraft. Det är något speciellt med odling, med jord under naglarna, växtkraft och nytt liv. Ursprungligt och äkta. Alla som inte redan gjort det borde prova att odla. Odlarglädje är på riktigt. Jag ska beställa en kiwibuske och en vinranka imorgon, som ett exotiskt inslag bland salladsblad och tomater i växthuset.
Den svarta unghunden slänger sin ner på köksgolvet med en ljudlig duns. Att vara diskret är inte riktigt hennes grej. Inte till vardags. Hon vänder sig över på rygg, sträcker på sig och tar nästan hela slottets köksgolv. Hon är ingen liten labradortik. Jag tittar på henne där hon ligger. Funderar på om hon har ont i magen eller något? Valet av liggplats är annorlunda och oväntat och verkar ha svårt att ligga bekvämt. Goldentiken går förbi och undersöker nogsamt unghundens tassar innan hon går vidare ut i hallen. Är det något fel med tassarna undrar jag och fortsätter studera den svarta unghunden på avstånd. Sedan tror jag att jag förstår. Det är nog inte ont någonstans men alla bäddarna är upptagna av de bengnagande äldre hundarna så det finns nog inte riktigt plats för en stor, långbent och närgången unghund där. Köksgolvet duger bra som andrahands val.
Jag tränade henne en stund i solen idag med, Hon och jag och ett knippe dummies i den värmande solen. Hon och jag lade ut några punkter, med terrängbyten, och skickade från nya vinklar, några med synliga, enkla avslut och några med ”gömda” avslut, letande och närsökssignal. Duktig hund! Hon är lätt att ha att göra med, svarar så fint redan på små signaler och är samlad och helt lugn vid sidan. Just det sista är annorlunda för mig. Det gör mig lite fundersam. Fast jag tycker om det. Mycket. Jag tycker om hela henne mycket och jag blir nästan lite rörd när hon söker min blick med sina mörka ögon. Ska vi två följas åt så som den gule och jag gjort, ska vi träna, umgås, lära oss kommunicera och bli vänner för livet. Jag hoppas det. Rätt förutsättningar verkar finnas och känslan är rätt. Jag klappar om henne och ger henne ett frikommando. Hon svävar iväg lite över fältet, jag undrar om hon känner någon spännande doft av en delikat hjortskit eller något annat men så ser jag att hon lite diskret och nästan obemärkt glider tillbaka till de områden där vi haft apporterna utlagda, skannar av marken och ser till att det inte några glömts kvar. Om hon är klumpig och burdus i vardagen så är hon verkligen sin egen raka motsats i träningen. Hur någon så burdus kan bli så behaglig är än så länge en intressant och lärorik gåta för mig. Det är okej om det skulle förbli en gåta med, jag måste inte veta allt.
Bruna Mer har bogserat fram sin stora mjukishund och lagt sig tillrätta på den vid mina fötter, pocketcockern ligger på andra sidan fötterna och gnager på en benknota, slottsherren pysslar med akvariebygge under överinseende av Lyra och övriga flocken sover. Jag dricker te och skriver. En vanlig söndagskväll i vårt slott. Tacksam. Många gånger om.
