Sjunger snabbhetens lov

Det är så mycket höst nu, så mycket höst det bara kan bli. Ute lyssnar jag på tystnaden och ser löven singla från träden och känner en smula vemod som jag alltid gör när något tar slut. Fast jag vet inte vad som tagit slut egentligen för sommaren är redan slut för längesedan. Kanske är det fåglarnas kvittrade? Gräshoppornas spelande? Gässen när det ger sig av? Sedan några dagarna har termometern gjort ett hopp och nedgraderat sig ungefär fem avgörande grader. Det är kallt och jag fasar över en lång kall vinter. Men en sak är lättare i alla fall. Jag behöver inte fundera över huruvida understället ska på eller inte. Från nu och framåt blir det standard. Vinterstandard. Inne är det ruggigt med. Råkallt. Vi gnäller lite och slottsherren tänder en eld i köksspisen. Det luktar björkvedsrök och spissvärta. Några timmar senare gnäller vi inte längre men pustar lite i värmen. Höggravida fröken Vi ligger som en utslagen flodhäst i värmen på köksgolvet. Hon är verkligen tjock och jag undrar om det tjocka tyder på en stor kull med nio till tio valpar eller tre flodhästungar. Jag har varit med om det tidigare, att den stora magen lurats och visat sig innehåller några få heffaklumpar i stället för många små. Till nästa helg vet vi. Jag är olidligt nyfiken men har ingen brådska. Det är en nyttig övning att vänta och att ge sig till tåls och alldeles för lätt att sjunga snabbhetens lov. Trots allt går en hunddräktighet oerhört snabbt och det är inte länge alls vi behöver vänta i andra mått mätt. Runt sextiotre futtiga dagar. Jag härdar ut.

Hippo-Vi ovanifrån en fredagskväll ungefär en vecka innan beräknad valpning.

Det är rätt stor skillnad på storlek trettiosju och trettionio tänker jag när jag drar på mig de nya strumporna och hälen inte hamnar där den ska. Jämmer. Mina fötter har storlek trettiosju. Men spannet jag har att välja på vid strumpinköp är 34-36 eller 37-39, så bättre än så här blir det nog inte. En exakt passform är svårt att få till. Så tänker jag med hundar med. Att det finns så många olika raser, typer och personligheter och att passningen till ägaren är inte alltid så lätt. Och att passformen inte alltid är så bra i början utan man verkligen måste jobba för den. Massa timmar av fullständig närvaro och medveten träning. Snart kommer vi att fylla slottet med en kull goldenvalpar och efter några månaders tid ska de flytta vidare till sina nya ägare. Jag hoppas såklart att matchningen blir bra. Att valparna ska passa de nya ägarna som hand i handske. Att varje liten mjuk goldenvalp ska hamna hos en ägare som uppskattar dem så som de är, också senare när de blir ugnhundar och har tusen miljarder myror i brallan och prövar sina vingar åt alla håll. Att de har förståelse för det och ger dem den tid de behöver utan att tappa humöret allt för mycket. Även här sjunger vi hundförare ofta snabbhetens lov. Vill så gärna att allt ska fungera så fort. Direkt. En påminnelse är på sin plats. Det tar tid att bygga en trygg och hållbar relation. Det är inget som görs på en kvart utan kan mer liknas vid ett evigt kämpande och ett givande och tagande. Att varsamt ta ett steg i taget, flytta en fot efter en annan och känna efter om det blir rätt. Kärleksfullt med omsorg. Because it’s worht it. Beacause every dog is worth it too.