Sluta leta efter lyckan på samma plats där du förlorade den.

Mildväder, regn , lera. Väderläget är tillbaka i det som ofta kännetecknar den tidiga våren hör. Jag känner mig hemma. Men längtar när jag ser bilder från sydligare breddgrader av blommande påskliljor och tulpaner. Snart så. De vilda djuren har nog allt mer vårkänslor nu med tror jag. De rör sig i markerna på ett annat sätt nu. Jag stöter på dem här och var då de letar efter gröna små skott och annat som kan tänkas komma fram när snön försvinner. Årets tre första tranor har anlänt och vi fick en flock dovhjortar som sällskap på unghundsträningen igår och en vildsvinsgalt dagen innan. Alla på tillräckligt avstånd för att hundar och förare skulle kunna klara att koncentrera sig på träningsuppgifterna som tur var. Unghundar förresten. Jag har träffat ett helt gäng idag igen. Finns det något roligare? Finns det något jobbigare? Stunderna som som infaller då slyngeln i dem tar överhand är inte drömkul precis. Inte kul någonstans faktiskt. Men mest är de ändå ljuvliga, långbenta med pigga ögon och en smittsam vad tycks som oändlig energi. På dagar med unghundar infaller ofta de där små smygande stunderna av lyckoruskänsla som faktiskt kan drabba en mitt under ett arbetspass. Stunder då jag känner att jag har världens bästa jobb och inte skulle vilja byta det mot något annat. Möjligen kan jag tänka mig att utveckla mitt jobb lite till, lite mer och lite annorlunda. Men inte byta. En liten utveckling har det blivit redan nu förresten. Övningsbanken har utökats med fler medlemskategorier. Så nu kan du som bor långt från oss eller av annan anledning helst vill träna hemma men få extra stöd och tips prenumerera på övningsbanken med personlig coachning. Det är inte en onlinekurs i egentlig mening och det är inte samtalscoachning men det blir något däremellan och vårt sätt att kunna möta hundägare på lite fler plan än på de fysiska kurserna. Kanske kan det passa någon?

Jag pratade med en kursdeltagare häromdagen, jag pratade i och för sig med många kursdeltagare men det var just ämnet den är deltagaren tog upp som jag fastnade lite i. Det handlade om motivation. Eller brist på motivation faktiskt. Hundföraren tyckte vintern var eländig, hunden svår och inspirationen som bortblåst. Motivationen att träna hund var på botten någonstans, långt under det tjocka snötäcket. Vad gör man egentligen då undrade hen men lite förtvivlan i rösten, när man inte finner lust i det som varit det roligaste? Där man tidigare funnit både lycka och glädje. Jag vad gör man egentligen då? Ingenting tänker jag. Absolut ingenting. För det tror jag är bästa boten. Man tillåter sig ha en svacka och tar en paus bara. Och vet ni? Motivationen kommer tillbaka. Man kommer igen. Om inte förr så senare och det är helt okej det med. Och om motivationen händelsevis mot alla odds inte skulle göra det lever de allra flesta hundar och människor ett fullgott liv även utan höga träningsambitioner och något annat inspirerande dyker förmodligen upp i stället. Det är inte allvarligare än så.

För egen del tryter inte motivationen direkt. Inte just nu i alla fall. Jag har snarare bekymmer åt andra hållet. jag vill lite för mycket för att hinna med allt det jag vill med hundarna. Och så har jag kanske lite väl många hundar. Men jag har haft svackor jag med förstås. Perioder då jag undrat och jag på rätt väg och om jag verkligen är på den vägen jag vill vara. Tvivel. Är det någon som inte drabbas av det? En paus där jag odlar lite andra intressen brukar göra att inspirationen kommer smygande och snart är jag på banan igen. Efter avslutad arbetsdag igår fanns både motivation och dagsljus kvar. Våren ÄR fantastisk! och slottsherren hade satt upp en träningsakt med ett antal markeringar av skyttar dolda i dimman för retrievrarna. De kompletterades med dolda dirigeringsområden i snäva vinklar. Dimman gjorde det lite luddigt för oss alla att se så både syn och hörsel fick vara på helspänn. Minnet med! För jäklar vad svårt det är att registrera alla nedslagsplatser, snabbt memorera dem och sedan komma ihåg ordentligt så man kan hjälpa hunden rätt när det behövs. Ändå var det inte så många markeringar igår. men det var dimmigt som sagt, svårmarkerat och skyttarna var snabba. Jag funderar fortfarande på om jag kan hjälpa markeringsminnet på traven genom att spela Memory? Torrträna på kvällarna och bli bättre. Det är så mång av oss som fallerar här, skjuts det mer än två apporter och det händer något mer att hålla reda på är vi redan borta och inte lägre säkra på vart markeringarna landat. Det duger inte förstås. Inte alls. Det är en sak om man inte ser markeringarna och en annan om man inte minns dem. Båda delarna behöver tränas för där kan, och behöver hundförare bli väldigt mycket bättre om våra hundar ska ha någon nytta av oss.