Snön faller
Jag tittar ut på det tunna snötäcket på trappan i mörkret utanför. Några spårstämplar syns i den lilla nysnön som fallit under natten. Antingen har en osedvanligt stor katt varit och snokat utanför dörren eller så har räven vågat tassa ända fram till husväggen. Säkert är det inte det första besöket men utan nysnö att läsa spår i står jag mig slätt. Hundarna däremot vet obestridligt varje morgon precis vilka som strukit runt slottet under natten. I deras doftvärld missas inget sådant. Katten brukar de inte bry sig nämnvärt om men om räven varit i närheten brukar åtminstone någon av dem blåsa upp sig lite extra och eventuellt utsläppa sig ett lite tafatt gurgel så jag får en ledtråd om besökaren.
När kung Bore lika plötsligt och faktiskt efterlängtat slog till förvandlades lerriket till vackert vitt vinterlandskap med kanske fyra centimeter snö. För oss innebär det inte större skillnad varken i vardag eller jobb, mer än att vi slipper leran. Fast en del vintersysslor tar vid förstås. Som att se till att fylla på foder på fasanernas foderplatser och ta hem sly och tallris till kaninerna. Det ger sysselsättning och energipåfyllnad till både oss och dem. Fasanerna är roliga med, de känner så väl igen slottsherrens visselsignal så fast det inte bor hemma längre kommer de springande genom ungskogen när de hör honom vissla då vi kommer med vete och majs. Ogenerat sällar de sig till oss och pickar korn och fröer runt oss och hundarna. Igår var den svarta unghunden med och när fasanerna kom fram ur buskarna satte hon sig spontant på rumpan och satt där lugnt och stilla samtidigt som hon intresserat följde fåglarnas matstund. Jag gillar hennes inställning. Hennes dubbla personlighet som tycks förvandla henne från burdus och ”gåpåig” till timid och behärskad inom två millisekunder.
Lyra på jobbet, ett jobb hon tycks uppskatta högt
Den unga labradoren har kommit in period av mindre spökåldern så henne ska jag studera särskilt noga när jag går ut med dem nu på morgonen. Problemet med unghundar delvis i spökåldern är att det rätt ofta är falsklarm. Förmodligen skulle hon lika gärna kunna tycka något riktigt banalt är skrämmande. Igår studsade hon en halvmeter när jag råkade trampa på en pinne som slog upp mot mitt stövelskaft. Så mycket mer har jag egentligen inte märkt av, mer än hennes nyuppkomna motvilja till att ta sig över vattnet i krondiket. Det kan jag nog behöva komma att träna en del på så den unga hunden inte väljer bekvämaste vägen, alltså att springa runt och slippa simma. Men det får såklart vänta till våren, det är inte läge att träna i kallvatten och förstärka hennes känsla av obehag. Däremot kan jag vara uppmärksam på ”raka vägen in” i andra terrängbyten på torra land. Just nu ligger dock fokus på vår ”hundraåttiograder ut” träning. Träningsstund nummer två avhölls igår med den snabb, lycklig hund och nöjd förare. Hon fattar snabbt, så lika snabbt får jag hänga med och se till att hon formas efter mig och det tecken och kommandon jag vill lära henne och inte efter övningen. Hon är i en härlig ålder nu och jag ser verkligen fram emot att träna henne under säsongen som kommer. Hennes ”nästansyster” Shiv visar samma fina framåtanda så det känns riktigt lovande för både Jennie och mig med framtidsambitionerna. Så ber jag en stilla bön till högre makter om att de två unga får hålla sig skadefria och friska med. Jag vet ju så väl sedan gammalt att det definitivt inte är en självklarhet. En rustning på vardera hund och en rustning för min själ och oron där önskas.
Den mentala rustningen för min egen del är det upp till mig att fixa. Och det ska jag se till att göra med. I distansutbildningen mot mental coach som jag jobbar mig igenom i snigelfart får jag god hjälp. Jag tar egentligen del av utbildningen med stort intresse och engagemang, jag tycker verkligen ämnet är jätteintressant. Den springande punkten är som alltid tiden och min stundtals bristande förmåga att fokusera. Jag hoppas såklart att det är något som just den här utbildningen ska ge mig hjälp att bli bättre på. I’m on the road..again
