Sol semester och hundar
Känslan av att äta ur någon annans skål måste vara överväldigande. Lilla Till äter snabbare än hon någonsin gjort när hon får chansen att äta upp resterna Lad har lämnat. Precis samma sorts mat som hon minuterna innan petade och plockade med och tog lång tid på sig att äta ur sin egen skål. Det beror inte på konkurrensen heller för varken Lad eller någon annan finns i närheten och övervakar när hon äter. Kanske vet hon precis om det olämpliga i att äta någon annans mat och skyndar sig av den anledningen? Hon rapar och viftar glatt på svansen när skålen är tom. Märkbart nöjd.
Även unga hundar är medvetna om väldigt mycket, läser av och förstår vad som väntas. Lilla Till har järnkoll på cockerdrottningen och vet precis vad som är tillåtet och inte tillåtet i hennes närhet, men igår överraskade hon genom att springa förbi drottningen och göra en rätt grov tackling in i hennes sida. Ännu mer överraskande var att Lyra lät det bero. Det blev ingen uppläxning eller tillrättavisning trots att hon faktiskt blev påsprungen. Förmodligen för att lilla Till är lite äldre nu och har passerat valpåldern då Lyra tycker hon ska hållas under sträng tukt och förmaning. Jag studerar, tittar på dem och lägger märke till ändringen i deras förhållande. Den respektingivande cockerdrottningen, primadonnan, är fortfarande respektingivande i lilla Tills ögon men inte längre så pass att hon skriker och försöker fly när de möts i tränga passager. Nu handlar det mer om ömsesidig respekt till varandra även om jag än så länge kanske inte skulle kalla deras förhållande kärleksfullt och varmt. Det tar tid att bygga en väl fungerande relation tänker jag, inte bara mellan hund och människa utan också mellan hundindivider. Ibland finnar varandra snabbt men emellanåt tar det rätt lång tid i anspråk innan man vet var man har varandra och hittar trygghet och tillit i förhållandet. Väldigt mycket i livet handlar faktiskt om relationer när man tänker efter. Det mesta rent av.
Vi har semester nu. Den rivstartade vi med en heldags utbildnings och kursdag för Tomi Sarkkinen tillsammans med några vänner för att sedan pausa en dag innan det blev tre dagar tillsammans med Oliver Kiraly och ännu fler vänner. Relationer igen. Och tänk så mycket våra hundar ger oss på så många olika plan. Så många vi lärt känna genom åren, så många relationer och vänskapsband som knutits och så mycket vi lärt om både hundar och människor. Hela elva år har gått sedan vi träffade och tränade för Oliver första gången och ungefär sex år sedan vi tränade för Tomi första gången De här dagarna gick förstås i en rasade fart, dagar vill gärna göra det när man har kul, och nu ska vi samla i hop resterna och tankarna, luta oss tillbaka och ”bara vara” en dryg vecka innan det blir vanlig vardag igen. Att träffa de båda instruktörerna efter en tids uppehåll var inte bara trevligt och utan givande och utvecklande med. Precis som för andra som jobbar inom andra olika yrken pågår en ständig utveckling och kompetensökning allt eftersom tid och erfarenhet fylls på. Vi har sett olika hundar i arbete, förare när de ”handlat” hundarna och diskuterar och funderat övre orsak och utfall. För oss med det här specialintresset blir det en guldgruva av erfarenheter att ösa ur när man möts så här flera dagar tillsammans. Såklart har vi ätit gott, druckit gott med, och suttit ute i helt knott och myggfria sommarkvällar i tropisk värme till mörkret lagt sig runt oss. Vi lyckades pricka in sommarens varmaste dagar till vår träff vilket gjorde kvällarna magiska men dagarna möjligen lite i varmaste laget för hundträning. Med hjälp av skugga, mängder av vatten, vätskeersättning och kalla handdukar höll vi ändå värmen stången över förväntan.
När alla åkt hem i går kväll blev det helt tyst och stilla i slottet. Och en smula skönt måste erkännas. För hur kul det än är med sådana här sammankomster med vänner från när och fjärran blir man lite sliten. Mest på grund av värmen tror jag och kanske lite, lite på grund av det faktum att man inte är tjugofem längre. Fast det sista tänker jag inte erkänna varken för mig själv eller någon annan.
Nu fortsätter semestern med saker som hör semester till. Vädret har slagit om till mer vanligt svenskt sommarväder. Behagligt förstås fast jag saknar redan värmen. Lite lagom mer väder eftersträvas. Jag har plockat en skål blåbär ivrigt påhejad av Mer och lilla Till. Fast hela skogen var full av blåbärstuvor skulle Mer såklart plocka på samma tuva som mig. Jag förmodar att jag bör vara tacksam för förtroendet. Att han faktiskt litar på att jag hittar de största och godaste bären. Lilla Till har inte kommit på det här med blåbärsplockning än och snurrade mest runt i riset och var allmänt i vägen. Sedan tränade vi våra egna hundar med några vänner. En del vattenarbete på bortamarker. Slottsherren har skruvat ihop den nya grillen utan svordomar och nu provgrillar vi kvällens något försenade middag. Bobilen är packad och väntar på morgondagens utflykt. Vi borde måla slottet, tvätta fönster och renovera men vill hellre träna hundarna och äta räksmörgås på cafe. Så det gör vi.
