Som en sfinx
Charmiga lilla Till ligger som en sfinx i fönsternischen i hundrummet. Det var inte så det var tänkt när vi bytte fönster och fönstersmyg och målade nytt och vitt men det var så det blev. Lilla Till måste sett direkt hur väl hon passade in där. Som vi helt och hållet byggt efter hennes mått. Det har vi inte men hon passar utomordentligt bra till fönstersmygen vars storlek uppenbart planerats efter en femtonkilos cocker som vill ligga med frambenen utsträckta oavsett om det var vår avsikt eller inte. Finare fönsterprydnad har jag ändå svårt att tänka mig även om den kanske är aningen opraktisk.
Medan Till vilar i fönstersmygen sitter vi på altanen och sammanfattar jaktdagen över en bit mat. Lad ligger vid slottsherrens fötter och Pal uppehåller sig någonstans i slottets trädgård. Han skrotar runt där lite på egen hand för de andra hundarna är i hundavdelningen och Lad vet om att man inte får lämna trädäcket. Egentligen beror det mer på att han inte vill lämna sin husse och inte så mycket på sjukt bra lydnad tror jag. I alla fall. Pal strosar runt lite här och var på gräsmattan tillsammans med kaninungarna som lever livets dagar efter det att deras hägn står öppet. Slottsherren tycker jag ger Pal enorma friheter och en nästan gränslöst fri uppfostran. Det gör jag såklart inte påpekar jag men jag kompenserar mitt dåliga samvete efter timmarna i bilen där Pal vistats mest hela tiden under jaktdagen. En ursäkt av sämre sort i vanlig ordning, att ta till när man är lite trött och bekväm och helst inte låter rumpan lämna stolen mer än absolut nödvändigt. Pal är nöjd med tillvaron han med, han tittar på kaninerna, gräver upp kvarglömda potatisar i landet och provsmakar en snigel i godan ro.
Andjakt idag som sagt. Besta i sitt esse igen. Vackert väder och lagom varmt. Glada skyttar och duktiga hundar. Och jag kan fortsätta rabbla förträffligheter i en evigt känns det som. Dagen var sådan. Besta har tagit ytterligare några kliv i utvecklingen under dagen. Det är, som jag skrivit flera gånger tidigare, makalöst fint att få följa varje ny hund in i jaktens värld. Besta är begåvad, hon gör så många rätt alldeles av sig själv att jag stundtals glömmer bort hur orutinerad hon egentligen är. Hon uppför sig som en som varit med länge och precis vet vad det handlar om så jag behöver tänka mig för. Nya erfarenheter idag som sagt, bland annat sök efter skadade änder försvunna in i ett skogsparti. Inledningsvis hade hon lite svårt att lämna terrängskiftet men sedan bar det av. Och då gav det utdelning. Nu får det bli massage och sömn så kör vi imorgon igen. Happy days!
