Som ett långsamt farväl

Morgonen är här. Valpen talar om det ungefär tio minuter innan klockan ringer. Jag vaknar i mörkret av hennes tysta gnyende. Kissnödig. Valpen. Märkligt nog har jag sovit hela natten utan att vakna en enda gång. Någon sorts rekord för den senaste tiden. Det är lätt att vakna med ett leende när man känner sig utvilad tänker jag och kliver ur sängen på lätta fötter dit ingenting står still. Definitivt inte med en cockervalp. Jag uppskattar rörelsen runt mig. Förtsår varför jag behöver en ständig valp. Utanför dörren är det blött efter nattens regn och jag möts av en mild höstlig vind i mörkret. Valpen gör det hon ska och vi skyndar tillbaka in. Måndag igen. Tänk att det gått en hel vecka sedan jag skrev det sist.

Alldeles i början av oktober tycker jag hösten är underbar. De vilsamma färgaren i naturen och temperaturer helt på min sida. Finns det något svårt med hösten är det att fåglarna tystnar. Jag har jobbigt med det. Tystnaden som följer. Tycker inte om känslan av att något är på väg att ta slut. Därför gillar jag blåsten som susar i trädkronorna och ljudet av vågor som slår in mot klipporna. Men vågor är det inte om där jag bor. I bösta fall en lätt krusning på dammen nere i mossen. Jag har korparna med. De kraxar olycksbådande särskilt om höstarna av någon anledning. Som svarta skuggor glider de runt på vindarna i grupper över skogen. Olyckskorpar. Men inte alltid förstås tänker jag och funderar över korpen och vargens utvecklade samarbete. Hur naturen ordnar det och hur båda djurarterna tjänar på samarbetet trots att de är ute efter samma byte. För mig är inte korparna heller särskilt förenade med olycka men visst studerar jag dem vaksamt när de samlas. Vet att något har skett eller är på väg att ske på marken inunder dem. När jag har små valpar har jag extra koll på dem med. Följer korparnas rörelser över oss. Nu ör det väl ingen fara precis för valparna är alltid nära mig men jag hör vad de säger och följer deras rörelser.

Jag upplyser mig själv en gång till om att det är måndag idag. Bokföringsdag. Så jag borde inte sitta här och skriva om korpar och livet utan ta hand om pappersarbetet. Men min chef är på gott humör idag och har lovat ett par skriv och lästimmar så hör i morgonstund. Jag tackar såklart för det och skjuter bokföringen framåt lite grand. Valpen har somnat om vid mina fötter och övriga hundar ligger på paus. Det är lugnet före stormen med allt vad det innebär och också lugnet före ljuset. Stilla låter jag tankarna vandra i den riktning de vill medan dagen vaknar. Temuggen är sedan länge urdrucken och frukosten förbi men jag sitter kvar en stund till och ser hur himlen sakta ljusnar.

Imorgon är det dags för årets första fältfågeljakt för oss. en premiär lik julafton när jag var liten. Roughshooting är något alldeles extra. men det blir annorlunda i år. för första gången blir det jakt utan min bruna Mer. Så många säsonger vi har jagat ihop och så många fina jaktupplevelser vi haft tillsammans. Några mindre bar med såklart, busiga och lite olydiga som sig bör emellan varven av perfektion och balans. Han finns är fortfarande Mer men är lite märkt av ålder och artroser. Det är lika sorgligt varje gång när något tar slut och är över men vi har bara att finna oss i det. Allt har en ände. Mer och jag har haft tur ändå. Kommit tillbaka efter sjukdom och skador och fått nya jaktsäsonger flera gånger då jag trott det skulle vara över. Så man kan säga att det varit som ett långsamt men fint farväl. Nu får han vara pensionär vilket varken han eller jag riktigt trivs med egentligen. Men det är så det blir. Jag är oändligt tacksam förstås, för allt det vi gjort tillsammans och allt jag lärt mig genom honom. En bättre läromästare kunde jag inte fått. Nu blir det till att lära nytt tillsammans med en ny jaktkompis. Det ska nog bli bra det med även om det aldrig blir detsamma. Någonsin.