Som ett rastlöst barn

När man egentligen har tiotusentals tankar och funderingar man vill skriva ner och dela men koncentrationsförmågan och fokus befinner sig någon helt annanstans än där den borde vara blir det ganska tyst. I bloggen och på andra håll. Just nu känns det som mitt fokus är på minst åtta ställen samtidigt. Inget ovanligt i och för sig för jag delar normalt min koncentration och mitt fokus i ungefär lika delar mellan det som varit, det som är nu och det som skall komma. Drömmer framåt, analyserar det som varit och reflekterar över nuet. Men nu spretar det nog mer än vanligt. Kan hända finns det ändå ett mönster i det, kanske är det så att jag alltid kliver in i nya år med lite för höga ambitioner om förändring och förbättring, lite för mycket framåtanda och lite för många drömmar. Allt är ju egentligen bra precis som det är. Bra, trevligt och njutbart. Så varför inte bara pröva på känslan av att vara nöjd? Hur kan det vara så svårt undrar jag. Det är typiskt i januari tänker jag, som ett rastlöst barn längtar jag efter våren och ljuset. Längtar efter att få ställa dörren på vid gavel, vara ute hela dagarna, få mer fysisk aktivitet och mer hundträning. Då ramlar det nöjda på plats alldeles av sig själv när kvällen kommer. Det är fint!

Slottets alla hundar längtar säkert med även om det inte syns på dem. De är så märkbart nöjda oavsett årstid. Men visst förstår jag att de uppskattar den ljusa delen av året och längre dagar ”i tjänst” de med. Så de faller ner i trötta nöjda högar när de kommer in om kvällarna. Det gör de nu med för all del, för de rättar sig efter tillvaron precis som vi. Någorlunda i alla fall. Unghundarna tycker allt att nätterna är väl långa och Lads inbyggda klocka säger att man sover som längst till fem och trettio helt oavsett om resten av slottet och dess invånare inte har några som helst planer på att stiga upp i den arla morgonstunden. Fast efter att ha lyssnat på cockerns pysslande och hårda svans som piskar mot sängramen ett tag så går åtminstone en ur flocken upp (jag ) och följer den livsbejakande jättevakna cockern nerför trappan och ut i den mörka morgonen. På vägen mot dörren får vi också med oss gulliga Lillie och Min som också är unga och morgonpigga, och så flockens ålderman Mer som troligen är präglad på mig och inte tycker man ska förspilla någon tid på morgonen alls. Med andra ord är han först vid dörren och väntar med nostryffeln tryckt mot dörrbladet på att dörren ska öppna sig och han med ett ord från mig ska få tillgång till en ny härlig dag. I åtta och ett halvt år har han stigit upp först på morgonen med samma inställning. Älska livet och ta vara på dagen. Nöjd. Utom någon enstaka dag när han varit lite småkrasslig eller så men de morgnarna har varit så få att jag faktiskt inte minns dem. Nu verkar han ha fått en kompis med samma inställning i Lad. En till lika morgonpigg, positiv och levnadsglad cocker i flocken får nog anses som ett enormt tillskott. De piggar nämligen upp rejält och är en bra garanti för att inte sova bort värdefulla morgonstunder eller fastna i för sort kontrollbehov. Att det dessutom är väldigt trevligt att umgås med cockrar, träna dem och jaga tillsammans med dem gör inte saken sämre förstås. Jaktcockrar är verkligen kompletta små arbetshundar tänker jag, och jag vet att jag sagt det tidigare men alla skulle verkligen få uppleva att ägas av en cocker. Det är speciellt. Men visst har det funnits dagar då jag tyckt annorlunda med. När varken mitt humör eller min humor räckt till. För som i allt annat så är det inte alltid rosenrött med en cocker heller, det händer att de är enerverande, påhittiga och ”out of control” de med men bortsett från det är de alldeles, alldeles underbara.