Som ett streck mot horisonten

Han är nöjd nu den bruna cockern. Han har fått komma i ensam i köket och rullade omedelbart ihop sig vid mina fötter utan behöva blir störd av alla flocksyskon. Jag tror han tycker unghundarna är stökiga och tar för mycket av min uppmärksamhet och för mycket av hans liggplatser. Men han är för snäll för att såga ifrån den brune, istället klänger han på mig och pockar på min uppmärksamhet medan han rastlöst vanka efter mig över köksgolvet om jag inte sätter stopp för det. Det är bättre nu tycker han, när jag sitter still och han får vara nära och ha sin bädd i fred.

Det har annars varit rätt högt tempo idag. Både i vindbyarna och ”på jobbet” för mig med trevliga kursdeltagare,  intressanta diskussioner och övningar. Och så alla de härliga hundarna med förstås. Min egen svarta unghund hade högt tempo hon med. Som ett svart streck mot horisonten såg jag henne försvinna i morse . Hon försvann väl i och för sig inte i egentlig mening men hon prövade sin långa ben lite i mesta laget. Hon prövade mitt humör ännu en gång också, genom att fullkomligt strunta i min första inkallningssignal när ett hjortspår lockade henne mer. Sådant är inte tillåtet hur liten och tillsynes oskyldig man än är. Så jag fick löpa jag med, med storstövlarna i mossen och förskräckta vuxenhundar som fann det bäst att inta en passiv inställning. Men skam den som ger sig och unghunden uppförde sig strax prydligt igen. Varm blev jag på köpet.

Nu är det kväll igen och sista hundrastningen för idag är avklarad. Det känns skönt. Ute bet det i vinden och frosten glittrade lite i gräset. Stjärnklart och vackert. Men kallt. Var är mina femton grader och milda sydvästliga vindar? Flocken har slumrat till i hundhallen. Jag har hällt upp varmt te i muggen och Mer snarkar där han ligger intill mig. Kvällsron infinner sig. Jag hoppas jag hinner njuta av den lite innan John Blund kommer. Han kommer ofta objuden och allt för tidigt om kvällarna numer. Det är väl novembermörkret som sätter sin spår tänker jag.