Som man ropar i skogen får man svar

Trötta unghundar byter bäddar i köket. Ibland är det problematiskt att komma till ro. Det finns flera bäddar men båda vill ligga i den vid mina fötter, fast det blir för trångt och närgånget i överkant tycker de båda. Så istället turas de om att gå därifrån och rulla ihop sig i någon av de andra bäddarna och sedan gå tillbaka och knö sig ner i den med kompisen igen. Bästa bädden, en riktigt mysig en, fick de av vår kompis Alf idag. Bädden är pälsig och mjuk och blev en uppskattad favorit direkt. Bara det att den är felplacerad just nu. Den står i puben tre och en halv meter bort och det är tydligen för långt från mina fötter för att vara bekvämt. Men eftersom jag är en riktig curlingmorsa och gärna daltar lite extra med valparna hämtar jag såklart bädden och ställer den bredvid den andra vid mina fötter och nöjda valpar kommer strax till ro. Slottsherren säger inget men jag ser att han tänker både ”sluta dalta” och  att ”Rota är ingen valp längre”.  Eventuellt har han lite rätt.

Idag har ännu en sommardag, som mest känts som en tidig höstdag i och för sig, ägnats åt heldagsträning med en grupp öppenklasshundar. Första dagen av två i sommarens läger på den här nivån. En fin grupp med hundar från de tre vanligaste retrieverraserna som alla var goda representanter för sin respektive ras. Hundar som tycker det är kul att arbeta och som tål att tränas. Liksom förarna. Det har tränats på markeringar och dirigeringar, tecken och tydlighet. Vi har funderat över hur man blir tydlig som förare och när man ska pusha, stötta eller låta hunden sköta jobbet själv. Och jag har funderat över bemötande igen, hur man bemöter varandra och hur man bemöter sin hund. Förmodligen funderar en del av förarna också över dagen och träningen medan hundarna troligen sover gott efter en lång träningsdag. Imorgon kör vi igen, då blir det provupplägg med vilt i en ny terräng och vi lär få mer att fundera över. Hundträning är en aldrig sinande källa.

På kvällen var det dags för de egna hundarna, de små som sovit sig igenom det mesta av dagen fick följa med mig på mullepromenad och svampplockning. I ösregn förstås men det var ändå en bra avkoppling efter arbetsdagen. På väg ut hur skogen med en rejäl påse kantareller mötte vi en ensam älgkalv. Den kom lufsande rakt mot oss med sina stora öron spetsade och kikade nyfiket. Jag kallade snabbt in valparna och gjorde en ännu snabbare analys av terrängen runt oss rädd för att upptäcka att vi hamnat mittemellan mor och barn, men ingen älgko syntes till. På snabba ben valde vi för säkerhets skull en annan väg. Det kändes lugnast så.

Det gamla ordspråket ”som man ropar i skogen får man svar” handlar om bemötande. Det betyder helt enkelt att man får samma slag svar i bemötande som man själv brukar till någon. Kanske också av en hund?