Som vintern
Vi har väder nu. Sådant väder som känns. En aning motigt faktiskt. Blåst, nollgradigt och blötsnö som övergått i regn ovanpå de tjugofem vita som redan ligger. Men jag gillar det ändå, tycker om när naturen tar i ordentligt och jag får dra åt luvan på jackan. Fast jag vet redan nu att jag inte kommer gilla det lika mycket imorgon för då väntar storm och kraftigt regn innan det ska frysa på igen. Ganska vanligt för att vara januari i den här delen av landet men jag har inga problem med att hålla mig för gapskratt så att säga. Med tanke på det väntandet vädret ville jag passa på lite extra idag så jag tog Besta med för en promenad till i skymningstimmen. Med luvan hårt åtdragen gick vi kanten av fältet i blåsten ner till mossen. Det är något visst med färgerna när det är så här, fast det knappt är några direkta färger egentligen, bara svaga lite diffusa toner som bryter mot det nästan svartvita landskapet. Den rävfärgade hunden, det gula vissnade gräset som sticker upp ur snön och de bruna eklöven som hänger kvar på några av de unga ekarna tillsammans med nakna trädkronor. Jag gillar färgskalan, försökte fota för att återge men det är svårt att få det till sin rätt på foto. Jag tänker att jag vill inreda ett rum i just de här färgerna, hålla hela rummet i samma färgskala utan avvikelser, diskret och vilsamt och en aning kargt. Som vintern.
Men jag får nog lugna mig något för jag har precis målat klart med det mörkgröna. Förutom vädret och den gröna målningen har det varit en lugn trettonhelg här. Jag tror bestämt det behövdes efter ledigheten. Det tar på krafterna att vara ledig märker jag, energi in på flera håll men energi ut på andra. Den här helgen blev till en perfekt avrundning på julen och lagom mjuk övergång mot den väntande vardagen. Det blir inte så stor skillnad för min del i och för sig för mitt jobb och min vardag är till stora delar samma sak och mitt i vintervädret och ledigheten idag satte jag mig för att planera sommarens läger. Det känns både avlägset och en smula fel men bra och rätt ändå för framförhållning är viktig har någon lärt mig en gång.
Under den lugna dagen fick jag tillfälle att se om stadgan satt på plats efter tillsägelsen igår. Vad gäller Pal alltså. Och det gjorde den. Därmed inte sagt att det är fixat för all framtid. Långt i från. Men känsla av hur han hanterade situationen och vad han tog in, lärde sig av den känns helt rätt. Han är en mjuk kille så det krävs inga särskilt stora åthävor, men arbetslusten är stark så han är tålig i sammanhanget. I övrigt är det ingen brådska med att ta med honom ut på träning med Besta, det handlar mer om att jag vill stämma av, känna lite på honom och se var han står. Bra information att ha med sig inför den fortsatt träningen tänker jag. Nu sover han vid mina fötter medan lilla storasyster Lass smider planer bakom grinden till köket. Jag är helt övertygad om att hon gör det om kvällarna när hon vilar, ligger och funderar ut hur hon ska lägga upp träningen så hon ger mig lagom utmanande och utvecklande uppgifter nästa dag. Jag kan verkligen undra det ibland, vem av oss det är som utbildar vem egentligen. Det värsta är att jag inte ens tror Lass funderar över det, jag tror hon vet och är övertygad om att hon står vid rodret. Och jag misstänker starkt att hon har rätt. Jämmer.
