Spooky-doo

Jag bakar kakor till kursdeltagarnas fikastunder och servar mamma hund på diverse vis. Ut och kissa, sällskap och poolhäng, ny mjukmat upphälld i skålen, ostskivor serverade från min hand direkt till munnen, ny fäll till de små, släta ut fäll mamma hund bäddat med så småttingarna hamnat under fällen istället för ovanpå. Alltihop gör jag så gärna så gärna. På eftermiddagen kom matte Tina och tog med mamma hund på en uppskattad promenad så det blev en paus och ett välkommet avbrott för både mig och mammahunden. Pal som har ammat lite mer än vanligt i spökålderns sedan en tid är om något ännu spökigare nu när det förekommer konstiga ljud från valparna och My i andra änden av slottet och för att inte tala om främmande röster av andras mattar när kliver in genom dörren. Han påminner mig och Scooby-doo när han såg mysterier som inte riktigt fanns fast Pal blir lite mer av Spooky doo. Det är mycket nu tycker han nog och jag tänker att han förutom det spökiga dessutom till sin personliga läggning är en smula introvert. Rätt mycket introvert förmodligen.

Jag kikar ner över kanten till poolen dör jag hänger tillsammans med mamma hund och tottar på de små korvarna som ligger där. Fem dygn gamla nu och det ser nästan dubbelt så stora ut som de gjorde när de kom ut. Det är de såklart inte men märkbart större har de blivit, och rundare i de små kropparna. Den ljusaste av dem har pondus päls som en teddybjörn, tycks allt vara först framme i baren och ta bösta platsen. Till vikten har han passerat den äldre brodern och leder nu vilktligan. Fast det vet jag inte helt säkert för vi har inte vägt dem på ett par dygn, med det ser onekligen ut så i alla fall. So regel väger jag inte valparna så ofta, mer om jag tycker det behövs för jag oroar mig över någon av dem p ett eller annat sätt. Den här gången vägde vi mer förebyggande, det kändes förnuftigt att göra det men givetvis skapade det en aning oro med eftersom jag genast började fundera över om viktökningen var normal och de hade gått upp tillräckligt. Hade vi nu inte vägt dem hade jag inte ägnat det varken ankar eller oro eftersom jag med blotta ögat ser att de är runda och välmående. Nu funderar jag över om jag ska väga dem en gång till för att landa i att oron var obefogad efterkom de uppenbart gått upp ännu mer sedan sist men då risken finns att jag hamnar i samma funderingar som vid förra vägningen så låter jag bli. En del har så bra struktur med sådant här vet jag. Väger och mäter och för journal över det normala och eventuella avvikelser. En av mina spanilevalpar fick ett helt häfte med sig vid leverans. Där fanns förutom stamtavla och vaccinationsintyg och sådant och en liten journal över händelser och en diagram med en viktkurva att följa från födseln till åtta veckor. jag blev imponerad av fru uppfödares ordningssinne och noggrannhet och tänkte att jag skulle ta efter det och göra på samma sätt. Det har inte hänt än och kommer troligtvis inte att hända. Att få till ett sådant diagram och till det komma i håg att väga var fjärde dag och framförallt att inte missa att peta in siffrorna i diagrammet är minst två moment för mycket för mig. Men jag uppskattade verkligen arbetet och noggrannheten hon gjorde. Kanske tar jag efter den här gången i alla fall när jag tänker efter, om slottsherren fixar själva diagrammen

Under dagen blev det ett träningspass med Pal igen, och ett med lass. Solen lockar ut och inspirationen flödar. Jag tycker dessutom själva grundträningen är rolig och har inga bekymmer med att repetera samma sak många gånger under många träningspass. Så Har Pal och jag jobbat med högertecken ett tag. Idag tog vi oss an vänster för allra första gången men innan vi började med det värmde vi upp med lite annat men som bland annat innebar att jag blåste stopp i arbetet flera gånger. Det er inte planerat men det föll sig så och gav mig chans att se hur det fungerade. I ärlighetens namn kom det första stoppet av bara farten för det behövdes och i stunden glömde jag bort att det var Pal jag tränade och inte Besta men när det nu blev som det blev blev det ändå bra om man säger så. Över förväntan. Efter det tog vi oss an vänster. Han var så söt den unga svarta hunden när han tittade på mig, såg min arm som pekade åt vänster, funderade ett kort ögonblick och sprang sedan höger som han alltid gjort förut. Så gulligt! Och tankeväckande för all del, en påminnelse till mig att göra första steget ännu lättare och framför allt inte lägga på ett nytt ord han aldrig tidigare hört. Vi gjorde om igen, lade ut nya bollar, pekade vänster och jag sa ”varsågod” och sedan var vi igång. Ett antal repetitioner senare gick vi hemåt igen. Då hade vi också bytt ut varsågod mot det nya vänsterkommandot. Nöjda.

Eftersom både solen och valpvakten var kvar tog jag Lass en sväng med. En riktigt liten juvel här hon, det börjar skina igenom allt mer. Vi har definitivt inte en sådan där självklar relation som Pal och jag har där vi fann varandra från första stund, som hand i handske. Lass och jag har någon helt annat, något starkt och slitsamt men ändå tillitsfullt. Herregud vilka diskussioner vi kan ha, så oense vi kan vara och så enade vi blir när vi är överens. ag säger som med Bestas inlärning , att nr det väl att sig kommer det hålla fr all framtid. Jag tror Lass och mi relation är sådan med, när vi nått varandra helt och fullt kommer vi bli svårslagna