Standing together
Att dela yogamatta med en nio veckors valp är en upplevelse. Valpen är i knät, över ansiktet och under fötterna och mina gymnastiska skills blir mer ännu begränsade än vad de redan är. Jag kunde valt att stänga bort valpen under mina korta gymnastikpass men jag gör inte det, jag väljer att se det som ett utmärkt tillfälle för teambuilding i stället. Vi ska göra mycket tillsammans i framtiden valpen och jag, sådant som behöver ett nära samarbete och en ömsesidig tillit. Vi ska bli bästisar som gör nästan allt tillsammans. Så vi börjar teambuilda redan vid morgongymnastiken på yogamattan.
Efter tre dager i slottet börjar den lite osäkra ”jagharprecisflyttathemifrån” känslan släppa och Till bli allt kavatare. De stora hundarna är inte längre så skrämmande och de mjuka nospuffarna jag tidigare fått har ersatts av vassa valptänder som biter hårt och skoningslöst. Det är helt i sin ordning med valpen med andra ord. Nu ikväll ligger hon i biabädden i puben och gnager på en tuggroda medan hon övervakar slottsherren och fiskmatningen. Lyra, allas vår cockerdrottning står på andra sidan grinden och blänger och undrar vad det är för ohyra som tagit köksgolvet och puben i besittning. Avundsjukan är uppenbar. Det vet inte den lilla valpen något om förstås, att hon tagit någon annan plats, men Lyra vet och frågan är om hon någonsin kommer att förlåta det. Förmodligen inte för just i stunden växer nog avundsjukan ännu mer då slottsherren satt sig på golvet och tagit upp baby Till i famnen till Lyras förtret. De lär säkert bli vänner så småningom i alla fall, drottning Lyra och baby Till, om bara Till håller sig borta från slottsherren.
Det där med att bli vänner är ingen självklarhet egentligen. Ibland stämmer inte riktigt personkemin. Jag har sett ett tydligt exempel på det under den senaste veckan när fröken Vi jobbat med mig på några lektioner och kurser. Hon är tydlig med vad hon säger om jag bara är öppen för att lyssna och det har jag nog varit för jag har sett det så klart. Sett att hon avväpnande tagit en kotte i munnen och låtsas som inget när en hund hon uppenbart inte varit helt bekväm med var lite för ”på”, och också sett hur hennes svans börjat vaja och ansiktsuttrycket utstrålat ”välkommen hit” när hon sett en annan hund vid samlingen en dag. Det har fått mig att tänka hur det är för mig själv i möten med nya människor, hur jag ganska omgående kan ana vilka människor jag kommer att trivas med och om där finns någon jag väljer att undvika eller förhålla mig lite avvaktande till. För även om jag kan umgås med alla utan större problem finns det alltid några jag trivs lite extra bra med. Där personkemin är en fullträff. Fast några gånger genom åren har jag märkt att jag haft fel. Det har hänt att min magkänslan skrikit varningssignaler när jag mött en människa första gången men av olika skäl har jag gett det en andra chans. Ibland för att jag varit mer eller mindre tvingad men också för att alla ändå är värda en andra chans och jag vet att jag skulle kunna ha fel. Vid några av de tillfällena har det faktiskt slutat med att de människorna blivit några av mina allra bästa kompisar och arbetskamrater. Om det är så för hundar vet jag inte men det är hur som helst intressant att se deras reaktioner och hur tydligt de kan tala om för mig vad de känner i möten med olika individer.
