Står man med skit upp till halsen är det dumt att hänga med huvudet

Det är den femtonde oktober och halva hösten har passerat. Det luktar jord, fukt och vissnade växter och med det är hösten fullständig och komplett. Som vanligt förstår jag inte tid och hänger inte med. Kommer på mig själv med att ha korta linnebyxor och tunna sommarblusar kvar loggande framme i väntan på att användas. Jag tror jag kan glömma det nu, åtminstone för de närmaste sex, sju månaderna och lägga mer dem i lådan igen. Som alltid tar det lite emot ändå. Insikten.

Slottsherren och jag tittar ner på golvet och den tjocka tiken vars mage ser ut som en uppblåst ballong. Vad ska det bli av det här säger vi till varandra och nickar medhållande när den tjocka pustar. Med fjorton dagar kvar går vi in för nedräkning nu. Eftersom schemat är fullspäckat den närmaste veckan och tiden rusar lär jag förmodligen stå helt överrumplad när det är dags för de små att se dagens ljus och fundera över vart nio veckors dräktighet egentligen tog vägen. Jag funderar på att köpa ett tält till Vi. Ett sådant dör litet enkelt iglotält som fäller upp sig av sig själv om man bara vrider pinnarna åt rätt håll. Tältet kunde stå över valplådan tänker jag, så det blir som en hydda att gå in och lite ”lya- look a like”. Skyddat och fint. Jag tror Vi skulle gilla det med, känslan av litet kryp in för hon vill fortfarande väldigt gärna in i den lilla transportburen som valpen haft. Det går av förklarliga skäl inte längre. Magens omfång sätter stopp. Men ett tält skulle nog passa ypperligt tänker jag, det skulle rymma både Hippo-Vi och hennes kommande små. Vi får klämma in ett tältinköp i schemat de närmaste dagarna och ta vägen om djurapoteket och komplettera med ”braatthahemmasaker” så vi är så förberedda de bara går när tiden stannar upp och det är dags.

Min nya valp Bra och jag har ungefär samma dygnsrytm. Hör och häpna. Fast bara ungefär för jag för min del behöver inte upp och äta halv fem varje morgon. Men på kvällarna är vi som kalibrerade. Strax efter halv nio slocknar valpen i bädden på golvet och jag känner de omisskännliga tyngden i pannan när ögonlocken sänker sig allt mer tills bara en liten vaken strimma finns kvar. Allt det jag tänkt under dagen att jag kan göra på kvällen känns helt oöverstigligt och får sparas till bättre tillfälle. Vaknare stunder. Det är förargligt att vara så kvällstrött men förklarligt när man serverar frukost runt nollfyratrettio varje morgon. Jag har heller inte förstånd att sova middag som valpen gör för att kompensera den tidiga morgonen. Inte tid heller för den delen. Så för att sova ikapp blir det tidiga kvällar där boken faller över näsan efter max tre lästa sidor ryckta helt ut sitt sammanhang och jag somnar. Men kvällarna är ändå värdefulla. Den delen av dem då det är mörkt ute och lugnt och stilla i slottet. När valpen somnat på golvet och jag fortfarande är tillräckligt vaken för att få något uträttat. Jag önskar bara att de stunderna var lite längre.

Jag har fått igen det med råge med den här valpen. Allt det jag sagt om att mina tidigare valpar i stort aldrig väckt mig på natten utan sovit till klockan ringt. Minst. Cockervalpen Till som till exempel som snart tio månader gammal fortfarande aldrig stört min nattsömn. Det är annorlunda nu. Med lilla Bra få jag veta hur det också kan vara. Hon är förlåten för det såklart. Jag förstår att det inte är lätt att sova när magen är ekar tom och vrålhungrig och jag klagar inte för det här med valp är ett helt frivilligt val. Med gnäller för mig själv gör jag förstås och lite för slottsherren med för åtminstone lite synd om mig är det i all min frivillighet kan jag tycka. Men jag har förstås fel för det är inte synd om mig alls. Överhuvudtaget. Inte i ett vidare perspektiv. Jag tänker på det ibland med, när jag hör någon(mig själv inräknad) beklaga sig över att de fått tidig samling på ett jaktprov eller en tävling långt bort och alldeles för långa dagar. Hur tidigt de måste gå upp för att resa och hur besvärligt det blir. Det tycker jag med. Helt utan rätt egentligen för hundtävlingar och jaktprov tillhör den sortens aktiviteter som är totalt frivilliga. Det är inget tvång eller måste, de ger oss ingen inkomst, inget hänger på dem och inget överhängande faller om vi avstår. Inte som är viktigt på riktigt. Men det ligger nog i vår natur att beklaga oss, att gnälla lite och önska lite medhåll. Fast det egentligen är pinsamt att gnälla över något som för andra inte ens är en möjlighet.

Så jag lovar mig själv att inte klaga nu där jag sitter en alltför tidiga lördagsmorgonen och kappar på datorn medan valpen attackerar en morot med full kroppsstyrka. Snart ska vi packa bilen och ge oss av på jakt igen. Vara behjälpliga och låta hundarna göra sitt jobb och samtidigt se till att jakten bedrivs så etiskt det är möjligt med deras hjälp. Hundarnas arbete blir helt avgörande för det. Och jag säger till mig själv att vara positiv och tacksam och glömma den alltför tidiga morgonen och se förtjänsterna i hundarna arbete och inte lägga fokus på det som går mindre bra. För säkerhets skull lyssnar jag på husgurun Kay Pollak en stund. Mästaren i positivt tänkande och hans ord gör gott. Det blir en fin dag och jag är tacksam (och lite trött).