Stars like confetti
Jo då. Det kom inte helt överraskande mer snö. Hanterbara mängder ändå och trafikvarningen drogs in så vi körde dagens driveträning som planerat. Det blev kul, trevligt, utvecklande och snöigt. Efteråt var det skönt med värme. Och nu tar vi april tänker jag. Avrundar mars och all dess nederbörd med ett foto på det vackra vinterlandskapet och stjärnklar himmel och vaknar till sol och vår imorgon den första april. Det är min absoluta målsättning för stunden.
På eftermiddagen plingade det till i min mobil och en bild på en mycket svullen fotled dök upp på skärmen. Jennies fotled. Ett felsteg är lätt att ta. Det är lagtävling imorgon så den svullna fotleden bekymrade på flera håll. Men som vanligt kunde det varit värre. Gått värre. Och foten lär hålla för morgondagen. ”En olycka händer så lätt- sa slottsherren när jag visade bilden –och där ser man att även unga vältränade människor kan ta felsteg”. Sant tänkte jag och kände mig genast både gammal och otränad. Men med hela fotleder hur som helst och det väger ju ändå rätt tungt i sammanhanget. Vi har packat bilen nu, rättare sagt jag har burit fram och slottsherren har burit ut och packat. Vi har lite olika förväntade roller som vi sköter väl. Jag har laddat kaffebryggare och tevattnet så det bara är att trycka på knappen(knapparna) när vi stiger upp i den tidiga aprilmorgonen och mackorna ligger färdigbredda och redo i kylskåpet. Jag har snackat ihop mig med Lakrits och packat ner hans pass med vaccinationsintyg och vi körde ett kort, enkelt och intensivt träningspass innan mörkret kom och han fick bära en dummydisc på hemvägen så alla är helt nöjda. Imorgon kör vi plan B och Lakrits får kliva in som ersättare för fröken Vi. Han kommer att gilla det och fröken Vi kommer troligen bli gruvligt besviken. That’s life.
Lilla Till fick en ”hang up” på en svart ryggsäck jag placerade intill soffbordet där den ska hämtas upp av Maria på genomresa imorgon. Hon brukar inte vara så värst känslig, lilla Till alltså, men inte vet jag var det var med den här ryggsäcken. Något var det i alla fall för hon blev låg som en krypande tax och vågade inte gå över tröskeln in i soffrummet fast jag gick före. Förmodligen såg ryggsäcken ut som den skulle gå till anfall eller så blängde den på henne med onda ögon. Efter en stund när jag lagt ryggsäcken ner vågade hon sig fram i alla fall, gjorde en snabb undersökning av den och sen var den lika fort bortglömd och en accepterad del av slottets inredningen. Det händer mycket och snabbt i en ung hunds liv. Tanleväckande.
