Stay humble

Det tar väl ändå priset säger jag och visar slottsherren vad jag menar när han kommer ner för trappan den hör tidiga torsdagsmorgonen. I mitt gröna höga glas som jag dricker mitt morgonvatten och mitt kvällsvatten och vatten mitt på dagen med för den delen ligger en mördarsnigel. Glaset har stått på köksön över natten och inga saker från ”naturen ” har funnits där. Men på botten av glaset ligger snigeln. Jag såg den när jag skulle skölja ut och fylla på med friskt nytt vatten. Hur i h-vete det har gått till har jag ingen aning om. Slottsherren bedyrar att han är oskyldig till tilltaget och någon annan har inte varit här. Jag förstår verkligen ingenting. Okej, snigel kan ha krupit in över tröskeln i ett obevakat ögonblick. Men resten. Genom hallen över trösklarna in i köket, tvärs över köksgolvet, upp på köksön för att sedan välja ut glaset och sniglat sig upp över den två decimeter höga glaskanten och ner på botten. Så ytterst långsökt. Och jag ser inga spår av snigelslem någonstans heller. Men ändå. Snigeln ligger där den ligger. I botten på mitt glas. Jag ska visa bildbevis. Jag undrar hur länge den varit där? Kan den ha hamnat i glaset tidigare, rent av för längesedan och jag har halsat vatten med snigelslem utan att ha märkt det? Usch.

Snigeln i det gröna glaset

Fröken järnvilja, hon som vet bäst världen och inte är rädd för något( en sanning med modifikation) slirar in över golvet. HÄR ÄR Jag säger hon och kastar sig upp i clubfåtöljen tar vägen över den gamla mjöltunnan ner till fotpallen, sladdar in i köket och kastar sig ner i den lilla bädden över tuggben och leksaker medan valpen tittar med stora ögon och viftande svans. Lyra däremot. Hon blänger under luggen från den andra clubfåtöljen och suckar djupt övre unghundens framfart innan hon demonstrativt vänder ryggen till och blundar åt eländet. Själv står jag med en förundrad blick och undrar över om jag någonsin kommer få kontroll över Lass Monsters och mitt gemensamma liv. Men självklart löser det sig, det gör det alltid. På ett eller annat sätt. Faktum är också att vi på god väg som jag skrivit tidigare, jag är på god väg, Lass å andra sidan har varit på god väg hela tiden. Det är den där synkronisering bara, emellan oss två. Med lilla Pal vid min sida blir det också så uppenbart för mig med valpars olikheter igen. Han är en valp som väljer mig, som ser det som ens sorts belöning bara att få umgås med mig. Det gör det lätt att vara hundtränare. Ger mg ett självförtroende och en trygghet, med valpar som Lass vänder det lite åt andra hållet, hundtränarsjälvförtroendet får sig en lätt törn och jag förhåller mig ödmjuk. Båda delarna behövs tänker jag och är viktiga inslag för utvecklingen av mig själv och förståelsen inför hundars olikheter. Det kan kännas hopplöst jobbigt ibland, med de där lite självständigare hundarna som kör sitt eget race och klarar sig bra på egen hand. Jag klurar lite på det nu för stunden, hur jag ska nå Lass på ett bättre sätt när störningarna ökar och hon spretar iväg och hur jag ska öka värdet hos mig. Hur jag ska bryta igenom där och bli en mer betydelsefull del av hennes liv. Ett av sommarens projekt för mig. Eller kanske ett evighetsprojekt? Jag låter det vara osagt tills vidare