Still water runs deep

Årets första sommarläger är avslutad. Två heldagar med de unga hundarna i varierande väder och terräng. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det förut men jag skriver det igen med stor risk att bli ofantligt tjatig. Unghundsträning är verkligen något av det allra bästa! Sedan kanske modellen med två heldagar med träning inte precis är det ultimata upplägget just för unga hundar men upplevelsen är ändå att det ger mycket totalt sett, förutom själva träningen. Det blir mycket tid till vila för de unga, att vistas i grupp utan att göra så mycket, att fika tillsammans, ta igen sig i bilen och förflytta sig i nya marker. Läger är socialt, ledigt och avslappnat för både hundar och människor eftersom dagarna är vikta till just detta. Ingen stress för att hinna hem till jobb eller andra åtaganden och ingen brådska i övningar och samtal, för vi har ju faktiskt hela dagen till vårt förfogande. Värdefullt! Vi hade två riktigt fina dagar tillsammans och visst blev de unga hundarna trötta mot slutet av dag två. Det blev vi med, sista timmen då värmen dessutom kommit tillbaka med full kraft gäspade vi om vartannat medan de unga hundarna en efter en föll i sömn vid förarnas fötter. Det är fint att få avsluta så tänker jag, då alla kommit till ro och är trötta och nöjda. Balans och en skön sinnesstämning. När de trötta hundarna packats in i bilarna återstod bara en glasstrut och lite shopping för deltagarna. Inte fy skam det heller.

På slottsherrens inrådan gav vi oss av till en närbelägen sjö med hundflocken och ett gäng tennisbollar när alla trevliga kursdeltagare åkt hem. Ett bättre sätt att avrunda en arbetsvecka tänker jag då vi stod i kvällssolen vid tjärnen med hundflocken och vad som kändes som hundratals objudna blinningar och bromsar. Hundarna fick turas om att hämta markeringar och dirigeringsuppgifter. De satt stadigt och väntade på sin tur, med något litet undantag. Det minsta undantaget, pocketcockern, hade svårt att sitta helt stilla längre stunder men hon är förlåten för det såklart. När jag som bäst skickat i väg den gule hunden på en dirigering kände jag ett diskret slickande på baksidan av min vad och när jag vred på huvudet satt pocketcockern alldeles bakom och tittade bedjande på mig med sina begrundande ögon. Hon är skicklig den lilla och vet precis hur man uppför sig utan uppföra sig om man säger så. Hon gör det så diskret, är så elegant och finkänslig att olydnaden knappt ens kan anses som olydnad, och så slinker det igenom. Pocketcockern och cockerdrottning regerar totalt tillsammans, de två är av samma skrot och korn och typen av hund som på något märkligt sätt får olydnad att förvandlas till charm. Det är de både dessutom mycket väl medvetna om förstås. Fast jag är inte så övertygad om att de två alltid är så såta vänner precis.

Det är intressant det där hur man låter sig påverkas av olika saker. Och av olika hundar. Precis som att Rota och Lyra är fullt medvetna om hur de ska få det de vill och hur de ska manipulera oss som ska föreställa vara deras ledare är vi fullt medvetna om att de gör just det. Ändå låter vi dem hållas. Inom vissa gränser förstås. Jag funderar över om det beror på att de båda är små till växten, att vi eventuellt tillåter mer av den enkla anledningen, men jag tror faktiskt det handlar om något djupare än så. Och möjligen till viss del deras ögonen och långa öron. Allra mest handlar det nog ändå om deras personlighet och deras utsökta sätt att nästla sig in i vårt innersta. Visst låter vi oss påverkas! Medvetet eller inte. Jag läser en intressant artikel om hur hundars långtidsstress är stress är kopplad till deras ägare . ( hela artikeln finns att läsa här) Hur nära hund och människa står varandra och vad vi överför till varandra. Varken slottsherren eller jag är långtidsstressade vad jag känner till och våra cockertikar uppvisar inte heller några stressymtom men däremot finns det säkerligen många andra ”symtom” vi för vidare till varandra genom vår relation. På gott och ont, men vår uppgift som hundförare måste väl ända anses vara att försöka få det att bli så mycket gott det bara går? I artikeln skriver de att studierna har gjorts med jakthundar som arbetar mycket självständigt och av hundar av urhundstyp. Försök med border collie har också gjorts och i det fallet visar det sig att hundarna ännu mer speglar förarnas stress, eller lugn för all del, och att realtionen har stor betydelse medan det inte fanns riktigt lika stor påverkan hos de självständiga jakthundsraserna och ännu mindre påverkan hos hundarna av urtyp. Hur nära relation hund och förare hade spelade också en viktigt roll för utfallet i testen, i alla grupperna. Det känns naturligt och självklart för mig att det fanns skillnader i de här rasgrupperna och jag skulle tro, utan att ha någon som helst vetenskapligt bevis för det, att vi skulle se ett minst lika starkt samband hos våra jaktavlade retrievers och spaniels vad det gäller påverkan av ägarnas stressnivå. Som regel läser de sina ägare som en öppen bok och är full av samarbetsvilja och önskan om att göra rätt. Will to please. Med det i åtanke faller jag tillbaka till årets första sommarläger och lugnet som återfanns i gruppen där. Befrielsen från stress som uppkommer när man känner sig ledig och har hela dagar att ägna sig åt det man tycker är allra roligast. När bråttom, skynda på och prestige håller sig långt borta från spelplanen. Kanske är det så för en del hundförare att det är först då de kan förmedla det lugn och den trygghet de vill att hundarna ska känna träning? Först då de själva är i balans. Som med allt annat inom hundträning börjar allt ofrånkomligt hos oss själva. Det går det inte att komma ifrån. Så var vi där igen då. Om vi vill ha en hund i balans måste vi själva vara i balans när vi tränar. Eller man får den hund man förtjänar som slottsherren så krasst brukar påpeka.

Jag måste väl erkänna att jag inte alltid är i balans när jag tränar. Ibland drabbas jag istället av en märkbart påtaglig obalans men jag ger mig och tränar ändå. Kanske i hopp om att balansen ska komma över mig om jag bara kommer igång. Det händer att den gör det med, även om det inte är att rekommendera att lita på det. Det händer också att jag sätter mig och min hund i sammanhang där jag känner mig allt annat än i balans och vad jag är bekväm med. När den berömda nervositeten slår till till exempel. Men de tillfällen är väl att ses som en prövning för både mig och hunden och ett tillfälle att öva just på balansen och närvaron trots störningar? För jag kommer aldrig nå hela vägen fram och jag inte kliver ur min bekvämlighetszon såklart. Planerad, genomtänkt träning i balans är att föredra förstås men samtidigt behöver det inte alltid vara så pretentiöst utan räcker lång med en hastigt uppkommen ledig timme, en hund, en visselpipa och en väska med några dummies. Allvaret får inte drabba oss alltför hårt och det blir en sorts träning av spontant uppkomna oplanerade stunder med tänker jag medan jag kikar på slottsherren som knåpar på sin senaste uppfinning på gräsmattan. Snart ska det provskjutas, inspekteras och utvärderas och jag ska såklart få vara med. Testpilot kanske. Återstår att se om jag trycker på rätt knapp och resultatet blir som önskat. Kul lär det garanterat bli och och i slutänden kan uppfinning säkert mynna ut i riktigt bra planerad och strukturerad träning för sugna hundförare och deras hundar. 

Så mosar jag en blinnig med min nya Birkenstock toffla och funderar på om jag är ovanligt grym eller om det var en välgärning eftersom blinningen garanterat var på väg att bita någon av hundarna som vistas i närheten. Det är inte schysst att döma på förhand i och för sig men så fick det bli den här gången tänker jag medan samvetet gnager lite. Birkenstock sandalerna är jag förövrigt väldans nöjd med. En lisa för fötterna. I alla år har jag tyckt de varit för dyra och jag har inte unnat mig andra sandaler än billigare kopior, nu undrar jag varför? Är det något som är viktigt så är det att ha bra sulor på fötterna som ska bära en fram genom livet och det grämer mig att det tog ungefär femtio år till att komma fram till det. Förresten tryckte jag på rätt knapp, testen av den nya uppfinngen gav gott resultat så nu har slottsherren påbörjat produktutvecklingen. Kanske återfinns det nya på någon av hösten alla kurstillfället. Om allt fortsätter fungera enligt plan blir det något att se fram emot när sommar och bad går mot sitt slut och den nya kurssäsongen tar fart.