Stormy weather
Precis som det stormat och ruskat om i det politiska världsläget de senaste dagarna har vädret stormat och ruskat om här hemma, Hårda vindbyar har kastat runt saker utanför och fått slottet att knarra betänkligt när byarna från sydväst tar fart. Det är mäktigt och omvälvande men inte på den nivån att det blir skrämmande. Det är däremot världsläget. Vi är nog många so undrar hur det ska gå. Bra tänker jag sedan, självklart går det bra för det är det enda alternativet.
Valparna far fram över köksgolvet. Av gårdagskvällens inledande tveksamhet syns ingenting. Nu kan de köket och och puben och är överallt och ingenstans samtidigt. Jag jagar efter med torkpapper och fångar upp alla pölar medan slottsherren sitter mitt i högen av valpar. Mamma My ligger intill slottsherrens ben. Hon gillar att ha sällskap och vara nära. Utvecklingen går så rasande fort med valparna nu. Igår kunde jag fortfarande skura golvet i valphagen med dem inne i hagen. Det kan jag inte idag, inte med bra resultat i alla fall för minst två hänger i moppen och den lilla sopborsten gör de vad de kan för att ha ihjäl. Jag får ta till andra åtgärder fortsättningsvis. Släppa dem fritt på andra sidan hagen medan städningen pågår. Det är nu jag börjar känna att det är rätt skönt att jag inte ska ha någon valp kvar själv. Istället ska jag pyssla med slottsherrens valp bara när jag känner för det och slippa gå upp på nätterna med kissnödig valp, skura pölar och sådana saker.
Det har varit blåsiga dagar på jobbet hittills den här veckan. Blåsiga men bra. När man väl är igång med hundarna tänker man inte så mycket på blåsten i bemärkelsen av besvärlig. Fast den ställer lite krav förstås, hundarna vill falla med vinden och visselsignalerna hörs inte lika tydligt som vanligt. Ändå måste jag säga att träningen gått bra. Över förväntan. Både hundar och förare har visat prov på att de kan hantera hårda vindbyar bra och att de gjort sin läxa bra. Den att träna på grunderna ordentligt och konsekvent. Jag har tränat lite själv med. Grunder. Mest med Pal och en del med cockrarna. Tyvärr har jag hamnat i en liten träningssvacka med Besta och vi behövde en liten paus. Hon är känslig efter löpet och blir allt mer passiv och ömtålig i takt med att jag känner frustrationen och irritationen växa. Jag klarar liksom inte att dölja min besvikelse. Dåligt jag vet, hon kan inte rå för det. Innan vi tog pausen lyfte vi oss i alla fall med ett fartigt och roligt markeringspass tillsammans med slottsherren helt utan tveksamheter så vi fick en bra känsla med oss in i pausen. Om nu det spelar någon roll, men för mig kändes det lite viktigt och bra i alla fall.
Med Pal fortsätter jag grunderna med tecken träningen och har så smått börjat sätta ihop delar. Idag körde jag honom först i samma upplägg som jag gjorde med en unghundsgrupp härom sist, en mix av minnespunkter med terrängskiften, ett närsöksområde på andra sidan en stenmur och några markeringar. Sedan en sammansatt övning med sidotecken och stopp både på in och utvägen när och om tillfälle gavs. Pal är just nu så snabb i stoppen att han kastar sig runt och lägger sig som en border collie. Jag får fundera lite över det känner jag. Han är så sanslöst rolig att träna tillsammans med. Jag är begeistrad, hänförd och betagen. Allt det och lite till på samma gång. Jag undrar om jag kan klä in honom i tjocka lager bubbelplast och en tjock barriär av självförtroende och mental styrka? Något som bär honom hel och frisk genom alla hundlivets svårigheter för jag vill så innerligt gärna att han ska hålla. Länge.
